Är det du och jag, politikerna, eller de andra länderna, som har ansvar för miljön i Östersjön? I sommar har rabarbersoppan i Östersjön (de giftiga algblomningarna) varit i fokus igen. De varma somrarna förstärker blomningarna. Detta kostar samhället pengar. Betydligt färre turister vill komma till Gotland i år, jämfört med förra året.
En internationell expertgrupp har kommit fram till att man ska satsa mer på att ta bort näringsämnet fosfor än man tidigare gjort. Vilket inte innebär att man ska upphöra med att minska kvävetillförseln. I sammanhanget kan nämnas, så är bristen på kisel ett problem för livet i Östersjön. Kiseln minskar som en följd av för mycket näringsämnen i våra floder.

Forskare säger att Östersjön nu göder sig själv, ty det finns alltför mycket fosfor lagrat i bottensedimenten. Men enligt Fredrik Reinfeldt så beror inte miljöproblemen i Östersjön på mänskliga aktiviteter, ty det säger de forskare han talat med. Vilka dessa forskare är, är det ingen som vet när frågan ställdes till moderaterna. Här drar jag mina egna slutsatser, nämligen att han inte har talat med några forskare alls. På denna punkt råder nämligen total enighet i forskarvärlden.
Vad gäller fosforutsläppen, så kan vi i Norrköpings kommun göra ganska mycket. Sverige står för nästan en femtedel av alla fosforutsläpp till Östersjön.
Av denna femtedel, kommer en femtedel från enskilda avlopp. Det går inte att bortse ifrån att här har Sverige en hemläxa. Varför inte ge något typ av stöd till alla dem som har avlopp, som inte är godkända. Likaväl som man i dag får statliga bidrag för att minska elanvändningen i bostäder. Men redan nu kan vi i vår kommun göra något åt detta.

Vi har i Norrköping 5 000 icke godkända avlopp. Och i den preliminära budgeten för 2007, så har Vänsterpartiet arbetat hårt för att öka kommunens arbete med detta, en ny tjänst finns därför nu med i det förslag till budget, som finns. Detta är ett litet bidrag för att på sikt minska rabarbersoppan i Östersjön.
Men vi kan göra mer. Det svenska jordbruket står för nästan hälften av vårt fosfortillskott. Här kan kommunen gå före genom att man på all den åkermark, som kommunen arrenderar ut, kräva odlingsfria kantzoner runt vattendragen, Med de ekonomiska bidrag som man får i dag för detta, så innebär det minimal förlust för den som brukar jorden. Detta hejdar fosfortillskotten till Bråviken/Östersjön. Jordbruket själva arbetar med detta i projektet ”Greppa Näringen”, vilket är mycket positivt, och här kan vi säkert få se resultat.

Vi skulle också kunna följa det utmärkta dagvattenprogram, som finns sedan många år. Där föreslås dagvattendammar, att kulvertar i vattendrag tas bort och att våtmarker anläggs. Det är nog få program som så fullständigt har fått ligga bortglömt.
Naturvårdsverket har nu planer på, att liksom många andra länder, förbjuda fosfor i tvättmedlen. Man har även tagit fram en aktionsplan för Östersjön med 30 olika punkter, som alla är realistiska och genomförbara.
Sedan ska vi inte bortse ifrån att Polens floder, i motsats till Tysklands, till största delen mynnar i Östersjön. Det gör att Polen bidrar med 45 procent av fosfortillförseln till Östersjön och Tyskland endast 3 procent. Men Sverige är näst sämst av alla länderna med sina, nästan 20 procent. Vi måste alltså arbeta med problemet i kommunen, nationellt och internationellt.

Cecilia Ambjörn

Uppdaterades: 28 jul 2006