För fjärde året i rad deltog jag på årets Pride, i den avslutande paraden. Det är en väldigt speciell och fascinerande upplevelse. Vid samlingen i Tantolunden är det en enorm aktivitet. Människor i alla åldrar, mer eller mindre utklädda, samlas under de olika banderollerna. Eller ansluter sig till ekipagen, alltså lastbilar av alla modeller, med de mest skilda teman. Jag hittade de rödgröna lastbilarna med många kända ansikten, kamrater som jag hälsade på. Och naturligtvis fanns Lasse Ohly, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand där.

Jag gick i avdelningen Stolta föräldrar, självklart för mig som stolt mamma, mormor och svärmor. Stolt över min dotters familj. Den avdelningen fanns i början av paraden. Det är en fantastisk upplevelse att gå gatan fram tillsammans med andra stolta föräldrar. Många är med för första gången. Alla har sina upplevelser av hur barnen kom ut som homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Tillsammans har vi också oron för att våra barn och barnbarn ska utsättas för diskriminering. Vi går tillsammans, vi tar emot alla applåder och ovationer längs marschvägen. Ljudnivån stiger längs Hornsgatan och framme vid puckeln är den öronbedövande. Många rörda ansikten, tårfyllda ögon bland dem som kantar gatan. En varm känsla av solidaritet strömmar emot mig.

För mig är Pride en manifestation för mänskliga rättigheter. Rätten att få uttrycka sin sexualitet på lika villkor borde vara en självklarhet. Men tyvärr är homofobin fortfarande är ett stort problem i Sverige. Det är alldeles för många som i sin vardag tvingas konfronteras med fördomar eller öppen diskriminering pga sin sexuella läggning. Som politiker i riksdag, landsting och kommuner har vi ett stort ansvar för att se till att denna diskriminering upphör.

Kerstin Hildebrand

I NT, politikerbloggen den 1 augusti 2010

Uppdaterades: 02 aug 2010