”Jag har arbetat i 38 år med det här. Har sett de gradvisa åtstramningarna. Men minns också en tid när man hade TID. Inte något löpande band. Vi som jobbar är helt eniga om att det här inte är hållbart längre, det måste ske en förändring – och det NU!

Vi har visserligen kommit långt ifrån lavemangsdagar på långvården, institutioner och baderskor. Men vi är underbemannade, har låga löner, usla arbetsvillkor och hög omsättning av outbildade vikarier. Vi kan inte springa fortare nu, vi orkar inte mer!

Jag och Marine Brunius startade Undersköterskeupproret Norrköping under några kulna novemberdagar, det förändrade våra liv under några hektiska månader. Vi samlade undersköterskor och protesterade mot neddragningarna.

 

Vi älskar verkligen vårt jobb, att äldrevården består av stora delar eldsjälar stämmer verkligen. Men i takt med att blivit färre anställda har arbetsbelastningen ökat. Beställningar, genomförandeplaner, vårdplaner, kök, disk, städning, tvätt och medicindelning. Inte minst ska vi sköta den basala omvårdnaden av våra äldre och demenssjuka. Det arbetet måste få ta tid. Ibland har vi tid att aktivera, rulla hår, umgås. Det är så uppskattat men de tillfällena är alltför få. Ekvationen går inte ihop.

Det saknas 50 000 utbildade undersköterskor i Sverige. Istället för att satsa mer fortsätter kommunerna att skära ner. Att skära ner på de svaga, alltid på de svaga. Nu, med Covid-19, har bristen på personal och utbildning visat sig vara fatal.

Fasaden sprack. Vår skamligt låga status, den stora personalomsättningen, den låga utbildningsnivån och underbemanningen har gjort att viruset letat sig in på våra äldreboenden, och allt för många har dött. Först nu har regeringen vaknat och skjutit till miljarder. Det räcker inte! Men det är en början. Låt oss hoppas att det fortsätter just så.”

Du kan också läsa krönikan på sidan sex här på hemsidan: