Med anledning av ett möte i kommunens biståndsutskott, där man diskuterat en familjs eventuella rätt till ekonomiskt bistånd, skrev Widar Andersson den 12 februari en ledare i Folkbladet. Nicklas Lundström, vice ordförande i Arbetsmarknads och Vuxenutbildningsnämnden, skrev ett svar, som publicerades i Folkbladet den 20 februari. Här är länk till ledaren i Folkbladet och här nedan är Nicklas svar:

Var finns barnperspektivet Widar?

Som barn väljer man inte sitt liv. Man lever det liv ens föräldrar lever. Det är därför vi i Sverige har valt en lagstiftning som kan gripa långt in i familjelivet och se till att barnens bästa alltid kommer i första hand. Barnperspektivet är oerhört starkt och i de flesta fall överordnat allt annat. Detta är bra och allt annat än att sätta barnen först är för mig grymt och omänskligt.

Detta barnperspektiv ignorerar Widar Andersson i sin ledare 13/2 som kommenterar ett fall där jag velat sätta barns behov i första hand gällande rätten till ekonomiskt bistånd. Jag varken kan eller vill gå in närmare på det aktuella fallet då det råder sträng sekretess. Denna sekretess gör det är än mer anmärkningsvärt att Andersson uttrycker sig så kategoriskt och tvärsäkert i sin övertygelse om att Socialdemokraterna och Moderaterna fattade rätt beslut i sitt avslag.

Det finns också en del felaktiga utgångspunkter i hans resonemang. Det som nu diskuteras i både Arbetsmarknadsnämnden och i Biståndsutskottet är alltså ekonomiskt bistånd i vår kommun och inte nationell migrationspolitik. I nämnden råder politisk enighet om att alla ärenden rörande papperslösas biståndsansökningar ska hanteras i nämnden. Där kommer vi politiker att fortsätta resonera och fundera kring varje enskilt fall. Men Andersson är mer kategorisk och menar att det är principiellt rätt att alltid avslå ekonomiskt bistånd till barn med papperslösa föräldrar.

I Sverige bygger socialtjänstlagen på att man i alla fall utreder individuella förhållanden och fattar beslut kring de specifika förhållanden som råder. När det råder juridiska oklarheter eller om man vill göra generösare tolkningar av lagen finns folkvalda som på medborgarnas uppdrag kan besluta om vad man anser är rätt. Inom den ramen finns det såklart möjligheter att lyfta barnperspektivet högre än en trång minimitolkning. Om den politiska viljan finns.

Min inställning är att Norrköpings kommun har ett ansvar för alla barn som vistas i Norrköping. Jag kan inte titta åt ett annat håll om jag som ansvarig politiker kan göra ett val som handlar om att sätta mycket utsatta barns behov i första hand. Min främsta uppgift är inte att undersöka vuxna människors passhandlingar och stämplar utan att värna barnen. För det handlar om bistånd till barn, så att dom kan känna tryggheten av att veta att det finns mat på bordet och tak över huvudet, inte till de föräldrarna som väljer att upprätthålla sig i kommunen illegalt.

Det är detta som Andersson inte vill förstå när han gör ärendet till en fråga om migrationspolitik. Han grundar sitt ställningstagande i grumliga föreställningar om att världen full av fattiga människor på flykt som inget hellre skulle vilja än att lämna sin kultur, nätverk, vänner och familj och komma till Sverige. Sedan går han vidare och kopplar ihop detta med resonemang om att det skulle vara för dyrt att kombinera generell välfärd med en mänsklig flyktingpolitik.

För min egen del kommer jag alltid att sätta den svenska socialtjänstlagen och den för mig alltid avgörande principen om barnens behov i första hand. Den dag som jag inte gör det kan jag inte längre se mig själv i spegeln. Det finns saker man måste göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Nicklas Lundström

(den 20 februari i Folkbladet)