Under april 2018 arrangeras en utbildningsturné för Vänsterpartiet med Grayson Lookner som arbetade i Bernie Sanders presidentvalskampanj 2016.
Tisdagen den 10 april var Grayson Lookner på ABF i Norrköping och pratade inför en fullsatt sal i Bergslagsgården.
Grayson arbetade som delstatsorganisatör i fem delstater under Sanders primärvalskampanj. Inför det brittiska valet 2017 utbildade Grayson aktivister för Labour och Momentum.
Nu är han i Sverige och Vänsterpartiet Östergötland arrangerade kvällen, i syfte att bredda samarbetet mellan den europeiska och amerikanska vänstern.
Utbildningen riktade sig till de som vill delta i Vänsterpartiets valkampanj 2018 och är baserad på den utbildning som genomfördes i Storbritannien 2017.
Vi fick i första hand lära oss hur man på ett effektivt sätt kan möta och övertyga väljare på stan, vid dörrknackning eller i telefon. Det var ett intressant och inspirerande föredrag, och vi fick själva i grupper, prova på de metoder han Grayson lärde ut.
Zetkin Foundation i Malmö står bakom Grayson Lookners besök i Sverige, och Vänsterpartiet Östergötland stod bakom arrangemanget på ABF på tisdagen.
Den facklige debattören Ingemar E L Göransson besökte veckans V-café. Han berättade om vänsterpolitiken i Storbritannien och om framgångarna för Labour och Jeremy Corbyn.
Åhörarna fick en tillbakablick i de olika politiska skeendena i landet, om hur diskussionerna i media och i Labour gått. Hans slutsats är att förändring måste komma från de medborgare som känner missnöje med sin situation och som på ett klokt sätt lyckas skapa en tillräckligt stor proteströrelse, som då kan få politisk kraft och kan genomföra förändring. Genom att framhålla en tydlig politisk identitet och fånga upp de väljarna, kan vänstern återigen kan bli en hoppingivande och samhällsomvandlande kraft!
Efter Ingemar Göranssons föredrag blev det god fika och diskussion.
Jäklar så glad jag blev när jag vaknade i morse. Jag vågade inte riktigt tro att Corbyns tydliga och rediga vänsterpolitik skulle kunna utmana Theresa May människofientliga konservatism på allvar. Men så fel jag hade! Och så fel de svenska politiska tyckarna och SVT:s eländiga valbevakning som knappt ens vågade nämna Corbyn hade. För att inte tala om de många i Labours svenska systerparti som inte heller nämnt honom – annat än som ”icke valbar”, d.v.s. inte tillräckligt höger.
Det räckte inte till egen majoritet men väl till att knuffa bort Tories från sin egna majoritet och sin fortsatta politik med åtstramningar och nedskärningar för de många och skattesänkningar och gåvor till de få. Skillnaden mellan Labour och Tories är minimal i procent men (40-42) men det brittiska valsystemet ger ändå ett rejält övertag i antal parlamentsledamöter till de konservativa. Men de vänsterinriktade Skotska och irländska nationalistpartierna och liberaldemokraterna är också ganska stora så mycket kan hända när det gäller regeringsbildning. Även med en möjlig konservativ regering så har den nu mycket mindre utrymme att fortsätta att riva ner det som finns kvar av britternas välfärd.
Och vilken massiv och strålande valrörelse Corbyn har gjort! Från ett underläge på nästan 20 % till i princip dött lopp på några veckor! Och detta gjorde Labour i ett läge med inre konflikter och ett massivt motstånd från i stort sett alla stora massmedier?
Hur lyckades man med det? Jag tror svaren är två. För det första har man lyckats skapa en genuin folkrörelse där människor verkligen känner att en förändring av det väldigt orättvisa brittiska samhället är möjlig – inte minst har ungdomar som sett sin framtid mörkna med högerpolitiken mobiliserats. För det andra har man gått till val på ett rätt radikalt vänsterprogram med höjda skatter för de allra rikaste, kraftigt stärkt välfärd och åternationalisering av viktiga samhällsfunktioner. De två hör så klart ihop, utan att vilja förändra samhället går det knappast att bygga en entusiastisk massrörelse.
Vad kan svensk arbetarrörelse lära av detta och de andra framgångarna för tydliga vänsterkandidater över hela västvärlden? jag tror det är ganska enkelt. 4 av 5 svenskar anser det vara en central uppgift för en regering att öka jämlikheten i samhället. Samtidigt har Sverige de snabbast ökande klassklyftorna i hela västvärlden. Reinfeldt sänkte skatterna extremt mycket och allra mest för den rika eliten (totalt 140 miljarder!) samtidigt som välfärden urholkades.
Löfvens regering har med stöd av Vänsterpartiet börjat satsa på välfärden igen. Men vad man inte orkat göra är att ta itu med orättvisorna. Varje gång vänstern har fört fram krav på bankskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt eller progressiv fastighetsskatt har vi fått nej. Och det är det som behövs om vi ska ha resurser nog att satsa på en välfärd och infrastruktur i världsklass – och om vi ska kunna bygga ett samhälle som håller ihop istället för ett som slits isär av klassklyftor.
Kolla in denna korta vackra videon från igår kväll, jag får rysningar.
För övrigt kan man ju om man vill se en motsats till Labour kika på Lars Stjernkvists Socialdemokrati i Norrköping. Tydligt högerinriktade och vars stora reform under mandatperioden är att privatisera vår hemtjänst. Det tror jag är jättedåligt både för demokratin och för att människor känner att det inte finns några alternativ kvar i politiken. Nå Vänsterpartiet finns ju såklart.Och Stjernkvist hör såklart också till de högersossar som inte är glada över Labours bästa valrörelse sedan 40-talet – smått ofattbart kan tyckas men så är det.
För övrigt skulle Sanders ha vunnit mot Trump.
.
(9 juni 2017)
Nicklas Lundström
Kommunstyrelse- och fullmäktigeledamot (V) Norrköping
Politisk sekreterare (V) Region Östergötland
”Kamp mot främlingsfientlighet och rasism är en bättre väg för att motverka terrorismen än hårdare lagar och strängare straff” Det säger Östergötlands riksdagsledamot Linda Snecker i en debattartikel i Norrköpings Tidningar idag den 26 maj.
Hela texten finns längst ner i inlägget.
Läs den skannade artikeln nedan:
Receptet mot terror är inte hårdare lagar
Återigen har terrorismen slagit till, denna gång i Manchester på en konsert dit mestadels unga tjejer och barnfamiljer vallfärdats för att lyssna på sin idol. 22 personer mördades och många skadades. Det fruktansvärda skedde igenom. Den 7 april i Stockholm känns inte långt borta, då det var Sveriges tur att attackers av ondskan. Men oavsett om terrordådet sker i Manchester, Stockholm, Utöya eller Bryssels så är det samma sak som attackers. Det öppna samhället, demokratin, jämlikheten och människors gemenskap.
Det går snabbt i dagens debattklimat att beskylla terrordåd på IS/Daesh, en terrororganisation som med glädje tar på sig attacker oavsett vad bevisningen säger. Vi brukar då säga att det är en galning som inte agerar ensam. Lika snabbt går det att bortförklara terrorattacker som den i Trollhättan och på Utöya som att dessa personer är just ensamma galningar utan nätverk omkring sig. Terrorattacker i islams namn tolkas som en helt annan sorts attack än när den görs i främlingsfientlighetens namn. Det är intressant. Men inte korrekt.
För oavsett förvrängd tolkning av sin religion eller politiska övertygelse så är det samma sorts attack som sker. Attacken mot det demokratiska samhället som erbjuder flyktingar en fristad, samhället där män och kvinnor lever fritt, samhället där alla barn är lika mycket värda. Våldsbejakande jihadism och främlingsfientliga åsikter har en sak gemensamt, målet att muslimer och islams ska utmålas som det onda och att muslimer ska stigmatiseras från samhället. Samhällets återupprepade reaktion terrorattack efter terrorattack bevisar att dom närmar sig sitt mål.
Det är därför som terrorattacker inte kan förebyggas med hårdare lagar eller strängare straff, det kan verka symboliskt handlingskraftigt men kommer tyvärr har en liten effekt. Terrorattacker motverkas genom att vi som tror på ett öppet, demokratiskt och jämlikt samhälle inte går deras världsåskådning till mötes. Att vi inte går med på en påhittad enkel lösning som svartmålar världens alla muslimer. Att vi varje dag kämpar mot främlingsfientlighet och rasism. Det är så vi vinner.
Linda Snecker, rättspolitisk talesperson Vänsterpartiet
Jeannette Escanilla är vänsterpartist och aktivist. -Jag brukar kalla mig politisk aktivist ute bland folk, säger hon.
Tillsammans med tolv kvinnor, som representerade 14 länder på fem kontinenter, deltog hon på den sista etappen av Saytouna-Olivas färd till Gaza. Jeannette har både chilenskt och svenskt medborgarskap.
Bakgrunden är Israels blockad mot Gaza som pågått mer än tio år. Hela tiden har den israeliska regeringen utfört otaliga attacker mot den belägrade befolkningen och försatt dem i ett liv i misär och ständig strid för sina rättigheter. Särskilt drabbade är de palestinska kvinnorna och barnen. Unesco varnar i en rapport att risken är mycket stor att Gaza blir obeboeligt år 2020. Så illa är situationen vad gäller dricksvatten, skolor, sjukhus, bostäder, allt. Isoleringen får fruktansvärda konsekvenser. Internationellt får Gaza alltför liten uppmärksamhet. Israel kan i princip ostört fortsätta med sina övergrepp!
Women´s Boat to Gaza hade som mål att rikta hela världens uppmärksamhet mot Gaza. Jeannette och Emma Ringqvist representerade Sverige. Bland övriga fanns Maired Maguire från Irland, som fick Nobels fredspris 1976, den sydafrikanska gayaktivisten Leigh-Ann Naidoo och den tidigare översten Ann Wright från USA. Tillsammans fick aktionen stor uppmärksamhet världen över.
Jeannette betonade att försöket att nå Gaza sjövägen har ett fredligt syfte. Hon berättade engagerat om seglingen över Medelhavet. Om kampandan, om gemenskapen och om den fasta övertygelsen att denna gång når vi fram till Gaza. Vi kommer att tas emot av en jublande befolkning. Så långt som 35 sjömil utanför Gaza lyckades Saytouna-Oliva komma. Då agerade den isrealiska militären! Saytouna-Olivas befälhavare beordrades att stoppa båten. Efter varningen dök flera militära båtar upp och kvinnornas båt bordades. Saytouna-Oliva togs på släp och efter åtta timmar nådde man Ashdod. Därefter skedde kränkande visiteringar och alla tretton kvinnorna fängslades. Kravet var att alla skulle skriva under på att de olovligen tagit sig in i Isreal. Alla vägrade självklart, de var ju på väg till Gaza! Efter ca två dygn deporterades alla till sina hemländer utan att någon skrivit under!
Jeannettes berättelse avslutades med en hälsning via YUOTUBE från kvinnorna i Gaza. En hälsning som berörde oss djupt. Den unga kvinnans sista ord var ”Nu vet vi att vi inte är ensamma!” Precis, solidariteten med Gazas kvinnor, barn och män växer!
Torsdag den 19 maj anordnade Vänsterpartiet Norrköping ett möte med en föreläsning om islamism och IS. Hur kan vi bemöta och bekämpa organisationen här på hemmaplan? EXPO:s Bilan Osman informerade, och vår riksdagsledamot Linda Snecker diskuterade frågan ur ett rättspolitiskt perspektiv. En riktigt intressant föreläsning där man lär sig mycket. Mötet på ABF Bergslagsgården och var mycket välbesökt.
Hur ser flyktingkatastrofen ut? Hur hanteras den av ett land som lidit svårt av ekonomisk kris och sen tvingats bada i EU Trojkans stålbad? Vad gör EU? Jag följde med en delegation av vänsterpartister från fler EU-länder på en resa till Aten och Lesbos, ön dit hundratusentals kommer över med båt från turkiska Izmir, för att få svar.
Första kvällen i Aten hade vi möte med Läkare Utan Gränser Grekland. Det är generalstrejk och utanför hotellet går en demonstration som högljutt protesterar mot regeringens politik. Demonstrationen gör det tydligt, Grekland är fortfarande i ekonomisk kris och den nya regeringen, som är bakbunden av Trojkan, klarar inte av att möta oron.
Morgonen efter. När ett land stänger sina gränser skapas en dominoeffekt och det här är resultatet. Eftersom också Makedonien höll på att stänga sina gränser helt (tre rader av taggtråd) kom ingen förbi och det ledde till att tusentals människor satt fast vid gränsen, att över 100 bussar var fast på bensinstationer runt om i Grekland på väg mot gränsen men inte kom vidare för att inte skapa kaos i den lilla gränsstaden. Det ledde i sin tur till att människor som kommer från de grekiska öarna inte får lämna Aten, och därför tvingades myndigheterna att sätta 300 människor inne i hamnterminalen precis där båtarna kommer in. Inne i terminalen var det bara en öppen yta i blåmålad betong och toaletterna hade gjorts om till ett provisoriskt kök där några få volontärer delade ut te. Mest försökte folk att sova, men rastlösa barn sprang omkring och äldre män vankade håglöst runt i lokalen i väntan på information från myndigheterna.
Efter besöket åkte vi till det riktiga mottagningscentret, en hockeyarena som Grekland byggt för OS och som nu skyddas av polis för att inte attackeras av nazister men också för att förhindra smugglare att komma in. Hockeyarenan hade plats för 700 personer, men dagen vi besökte stället bodde över 1300 personer där!
Trots att det här var ett mer etablerat center saknades tältsängar. Gamla, småbarn och spädbarn låg på golven i filtar, några hade fått sovsäckar från FNs flyktingorgan UNHCR. Grekiska myndigheter har två personer som jobbar här tillsammans med två tolkar per skift och Läkare utan Gränser driver tillsammans med grekiska myndigheter en liten hälsocentral. Några äldre damer stod i det lilla köket och kokade te. Det är militären som kommer med maten, åtminstone de dagar vi är i Grekland.
Ute på planen fanns Rädda Barnen och sjöng ”huvud-axlar-knä–och-tå” och det gladde både vuxna och barn. Några äldre killar hade fått en fotboll och körde lite, precis som killar hemma i Norrköping. Vem vet, nästa IFK-stjärna kanske finns med på den här bilden?
Den grekiska krisen gör sig påmind när vi åker vidare genom industriområden och förfallna bostäder. Till sist kommer vi fram till ett läger för personer som ska få komma till nya länder genom EUs nya omlokaliseringsmekanism. Förslaget kom i höstas och innebär att personer med nationaliteter som kan få flyktingstatus (Syrien, Afghanistan och Irak) kan välja att gå med i EUs program för omlokalisering. Efter mycket käbbel i Bryssel gick medlemsstaterna med på att totalt 160 000 personer ska omlokaliseras, de flesta från Grekland till andra EU-länder.
Mekanismen startade i oktober och hittills har bara ett par hundra omlokaliserats, de flesta är familjer med småbarn eller där någon är sjuk. Det tar ungefär två månader, vilket är väldigt lång tid med tanke på att man kan ta sig genom Europa på egen hand på bara en vecka och därför väljer de flesta att fortsätta på egen hand. Omlokaliseringsmekanismen är ett sätt att skapa lagliga och säkra vägar genom Europa, även om det kräver att du först tagit dig över havet. Men det finns fortfarande mycket att göra: det måste bli permanent, fler nationaliteter bör ingå och större hänsyn till den sökandes vilja måste tas. EUs medlemsländer sätter käppar i hjulen när de försöker välja ut vilka de vill ha till sitt land.
Två längor av baracker som är till främst för familjer. Tältet längst bort fungerar som lekplats och lärosal för barnen.
Hela kvällen bestod av möten med olika organisationer och på morgonen tog vi flyget till Lesbos.
Det här är Lesbos och på andra sidan skymtar man Turkiet. Över det här havet har över en halv miljon människor kommit under hösten 2015, i båtar som knappt är sjödugliga. Dagarna vi var på Lesbos var vinden för stark för att smugglarna skulle låta flyktingarna ta sig över, så vi såg inga båtar.
Dygnet runt patrullerar grekiska kustbevakningen tillsammans med EUs gränsenhet Frontex, men också Greenpeace och Läkare Utan Gränser har fått rätt att patrullera och söka efter båtar. Det här är den grekiska kustbevakningens båt.
Det här är en av båtarna som plockats upp ur havet. Skulle du våga ta dig över ett hav med den här?
Under dagen besökte vi EUs nya läger Moria (ja, som de mörka gruvorna i Sagan om Ringen). Moria är ett så kallat hotspot, ett läger där flyktingarna ska registreras och hållas inspärrade tills det är dags att ta båten till fastlandet. Lägret är ett av de första i sitt slag, men om EU får som de vill kommer det finnas totalt fem stycken i Grekland. För att komma in i Moria passerar vi beväpnade grekiska poliser och piketbussar.
Moria var ett förvar som nu utvecklats till läger, men barn som kommer med vuxna personer som inte är biologiska föräldrar separeras och sätts i detta förvar, så små som 3 år förvaras fortfarande på det här sättet. Hur någon kan inbilla sig att det här är för barnens bästa är omöjligt att förstå.
Stefan Lövens ord och den svenska regeringens handlade har skapat stora oroligheter på Lesbos. De stängda gränserna, tillfälliga uppehållstillstånd och
fler återsändanden har skapat rykten om att Sverige inte kommer att ta emot flyktingar mer. Överallt i lägret hade de grekiska myndigheterna försökt stävja ryktena, men svaret är ju allt annat än lugnande för den flykting som är utan pass.
De som får komma till Moria är de människor som sannolikt får flyktingstatus (syrier, afghaner och irakier är de största grupperna), övriga skickas till ett annat läger där de efterhand skickas tillbaka. När man väl kommit in registreras ens fingeravtryck och du får en kölapp och några minuter på dig att berätta om din nationalitet. Sedan får du en kölapp för att få göra en personlig intervju, men hur personlig den egentligen är går att ifrågasätta eftersom det inte finns några enskilda rum att hålla intervjuerna i. Sedan går du vidare och ut i lägret där frivilligorganisationerna väntar med kläder, mat och hygienartiklar.
Att EU fokuserar på registrering och inspärrning är tydligt. Det är ofattbart att bara 70 år efter andra världskriget sätter Europa upp slutna fångläger där människor registreras och utan ordentligt med mat eller kläder. Det här är allt annat än en human flyktingpolitik.
Just den här dagen var lägret tomt, båten hade tagit människorna över till fastland och inga nya flyktingar hade vågat sig över havet. Varje enklav har videoövervakning och finns ett antal tält från UNHCR. Det är stora familjetält som har plats för tio personer, men en volontär berättar om hur de tvingats sätta 30 personer i varje tält vid de tillfällen det varit överfullt i lägret.
På kvällen träffar vi lokalbefolkningen på en restaurang. Ägaren är en australiensk kvinna som bott på Lesbos nästan hela sitt liv och hon berättar om hur flyktingkrisen också slagit mot lokalbefolkningen. Nästan alla på Lesbos livnär sig på turism, det är inte svårt att förstå med det vackra havet, olivlundarna och de pittoreska kvarteren. Men turisterna vill inte komma längre, lokalbefolkningen vill inte köpa fiskarnas fisk och volontärerna som kommer har knappast pengar eller tid för shopping.
Det är en utmaning och man är besviken på EU och de andra medlemsländerna. Den grekiska staten har skjutit till pengar, men långt ifrån vad som behövs och den utdöende turistnäringen är ett faktum som gör det svårt att försörja sig. Samtidigt finns det inte ens en antydan till anklagan gentemot flyktingarna. Ingen lägger någon skuld på dem. Istället riktas ilskan mot bristen på lagliga vägar, mot ett EU som svikit. Den sista person vi träffar innan vi lämnar ön är deras borgmästare som sa ”Vi har tagit emot hundratusentals personer här på Lesbos, medan det finns hela länder som får panik när deras gränser har ett par tusen och sen kommer de hit för att berätta för oss vad vi ska göra. Nej, det är Grekland som ska visa hur EU ska göra!” För visst är situationen inte den bästa på varken Lesbos eller i Grekland, men för ett land som drabbats hårdast av finanskrisen och som fortfarande är i kris har man skapat en säker väg genom landet för att ge möjlighet för flyktingar att ta sig vidare till Europa.
