Förra veckan presenterade IPCC ytterligare en klimatrapport, den handlar om hur olika delar av världen kommer att påverkas av klimatförändringarna. Precis som den stora SOU:n från 2007 visar kommer Sverige att drabbas av större vårfloder (översvämningar) i Mellansverige och värmeböljor i södra Sverige. Det som presenteras i rapporten är inget nytt, vi har vetat (med stor sannolikhet) att det här ska ske åtminstone sedan 2007.

Ändå görs för lite. Både på EU-nivå och på nationell nivå.

Jens Holm kommenterade rapporten i Dagens Arena och skrev att Sverige måste gå före i klimatomställningen. Det är helt riktigt. Vi behöver en regering som på allvar hjälper kommunerna att ställa om, både att dra ned utsläppen men också att anpassa för vad som ska komma.

Även Rikard Warlenius skriver intressant i Fria Tidningen om att IPCC bör tillsätta en ny arbetsgrupp som utreder passiviteten kring åtgärderna.

När jag studerade miljövetenskap på Linköpings Universitet läste jag en kurs som hette ”Internationell miljömanagement” och vi diskuterade ofta om hur omställningen skulle ta fart. Skulle det vara genom ett storslaget FN-möte där USA och Brasilien äntligen gav med sig, eller var man tvungen att börja i Norrköpings kommun? Jag förespråkade alltid att arbetet måste ske växelvis, parallellt.

Under mina månader nere i Bryssel har jag insett att jag haft fel. Klimatomställningen kommer inte att komma uppifrån, den kommer knappt att ske växelvis med den lokala omställningen.  Sedan i höstas har EU-parlamentet arbetat med att försöka ta fram konkreta energi- och klimatmål till år 2030. Visionen är att minska EU:s växthusgasutsläpp med 85-90 % till 2050 och på så vis nå det internationellt överenskomna tvågradersmålet. Klarar vi inte tvågradersmålet kommer våra ekosystem antagligen att förändras så mycket att vi knappt kommer att känna igen vår planet.

Ändå sitter dem där. Ledamöterna som likställer miljökrav med bestraffningar. Jag hörde dem sitta och klaga över miljökraven som att det skulle köra hela EU:s industri i botten. I EU kan man inte prata om tillväxtkritik. Är man radikal så talar man om hur en klimatomställning skulle kunna bidra till EU:s konkurrenskraft. Ofattbart för mig och antagligen många där hemma.

Att förhandlingarna slutade i en flopp (trots en helt okej gång inne i parlamentet) behöver jag väl knappt påpeka? Vår egna regering hade bottenambitioner inför förhandlingarnamed Kommissionen. Jag kommenterade det på Alliansfritt.

När parlamentet i höstas diskuterade strategin för FN-mötet i Warszawa var det också tydligt att ingen vill ta tag i problemen nu, alla vill vänta till mötet i Paris 2015. Och inte ens då vill de på allvar ha några nya juridiskt bindande klimatmål.

Det här lämnar mig och säkert många fler i förtvivlan. Där ska det inte stanna.  Vi måste engagera oss lokalt, hur det görs är oväsentligt. I juni kommer en stor Klimatriksdag att hållas i Norrköping, vi har en aktiv Naturföreningsgrupp och vi är många engagerade. Organisationer och sociala medier är viktiga för att mobilisera och för att visa politiken möjliga vägar. Politiken måste ta beslutet. Våga ansvara.

I Norrköping är det Vänsterpartiet som tar ansvaret för klimatomställningen. I fredags släppte Vänsterpartiet Norrköping en rapport om hur vi vill bygga ut spårvägen i Norrköping, det gynnar både miljön och människor som inte har råd att ta bilen överallt, eller inte har körkort. Norrköpings Tidningar gjorde en artikel om det också.

Goda exempel sprider sig. Vi i Norrköping kanske inte kan påverka hur kinesiska kommuner och städer ska ställa om, men vi kan påverka Östergötland. Vi kan vara en stark röst i Sverige. Sverige kan ställa om och vara en god förebild, vi har det historiska ansvaret att göra det också.

På söndag släpper IPCC ytterligare en rapport, den kommer att handla om socio-ekonomiska effekter av klimatförändringarna. Medan dem skriver sina rapporter och EU-politiker bråkar om procentsatser i Bryssel blir det bara tydligare att omställningen inte kommer att komma ifrån varken Bryssel eller Paris 2015. Omställningen måste börja på hemmaplan, i Norrköping med en utbyggd spårväg.

/Deniz Tütüncü, vice ordförande Vänsterpartiet Norrköping