Skip to main content

Text av Melinda Kandel – Full sysselsättning är möjlig

Skrivet av lottieb den . Postad i Krönika, Melinda Kandel. Inga kommentarer till Text av Melinda Kandel – Full sysselsättning är möjlig

I slutet av mars vaknade mer än en halv miljon människor upp på morgonen utan att ha ett jobb att gå till. Det motsvarar 10 procent av Sveriges befolkning, och är en nivå vi tidigare bara varit uppe i en enda gång under åtminstone 60 år.

Coronapandemin är självklart en viktig del av förklaringen till den höga siffran, men där i ligger långt ifrån hela sanningen. Faktum är att arbetslösheten inte en enda gång sedan 1991 understigit 6 procent. Det kan jämföras med perioden 1960–1980, då nivån låg stabilt runt 2 procent, det vill säga: i det närmsta full sysselsättning.

Vad har egentligen hänt under dessa år?

Först och främst har arbetsmarknaden förändrats, så är det. Industrijobb har flyttat utomlands. Tjänstesektorn har växt.

Nästa sak som har hänt är den offentliga sektorns totala resignation inför marknaden. Först sålde man ut infrastrukturen, där efter välfärden. Sektorer som tidigare kunnat bemannats efter behov bemannas idag efter konkurrenskraft, vilket är detsamma som planerad underbemanning. Just in time, Lean och New public management har kommit att bli nyliberalismens ledord, men röda skynken för fackföreningsrörelsen.

Det tredje som hänt är att skatterna sänkts rejält och inkomstklyftorna ökat. Den lilla offentliga sektor som finns kvar har fått en stram budget att förhålla sig till, och de sociala skyddsnäten har bantats kraftigt. Det betyder färre händer i vården och större elevgrupper i skolorna, men även att fler fastnar i långtidsarbetslöshet. Där samhället tidigare fanns och fångade upp, stöttade och slussade vidare, återstår idag många gånger inte mer än menlöst pappersarbete som i bästa fall ger en ekonomisk ersättning som täcker existensminimum.

I andra änden betyder det dock kapitalackumulation. Kurvan över antalet miljardärer i Sverige har under dessa år stigit rakt upp. Medan sjukvården här om året gick på knäna, arbetslösheten nådde nya höjder och covid-19 drog fram, fick Sverige 40 nya börsmiljardärer. Det betyder att vi nu har över 200 miljardärer i Sverige. En ökning med 500 procent sedan 1997.

Läget kan onekligen verka dystert. Men, jag vill påstå att det inte finns anledning att förtrösta! Som med de flesta problem kan arbetslösheten lösas om vi kastar pengar på den, och pengar i systemet finns det ju gott om! Om än, just nu, i fickorna på ett fåtal, där de knappast gör någon nytta.

Ta till exempel Stefan Persson, Sveriges rikaste person. Hans tillgångar uppgår till 178 miljarder kronor. I äldreomsorgen spår Finansdepartementet att det år 2026 kommer saknas 90 miljarder kronor och 80 000 tjänster, för att med dagens skattesatser kunna upprätthålla dagens kvalitet (som internationellt knappast gjort sig känd för att hålla någon superstandard). 178 miljarder minus 90 miljarder blir 88 miljarder. Även det är en förmögenhet man kan leva ett väldigt, väldigt gott liv på.

Förstår ni vart jag vill komma?

Tänk en välfärd med full bemanning, där personalen inte behöver stressa sig till utbrändhet, där de äldre på sina boenden har det bra, där köerna till sjukvården är korta och där alla elever i skolorna kan få den hjälp och stöd de behöver för just sina behov. Tänk en kollektivtrafik med täta turer som kommer i tid, och post som delas ut varje dag— även till lands- och glesbygden.

Det är fullt möjligt med en kraftigt höjd skatt för de rikaste, och att infrastruktur och välfärd återgår till att ägas och styras av det offentliga. För all del behöver vi inte sluta där. 1960- och 70-talet visade att bostadsbristen, som idag är ett allvarligt och växande problem, går utmärkt att bygga bort. Hur många jobb skulle inte det ge? Och alla de jobb som kommer följa den helt nödvändiga klimatomställningen av samhället som marknaden bevisligen inte klarar av att ordna själv, de ska vi inte heller glömma. Skulle man sedan mot förmodan bli arbetslös och få svårt att hitta ett nytt jobb, då är den offentliga sektorn tillräckligt finansierad för att kunna finnas där och ge det stöd som behövs för att man snart igen ska kunna jobba eller studera.

Kanske kan detta låta drastiskt, men metoden är väl beprövad. Tiden i svensk historia då skatten var hög, offentlig sektor stor och miljardärerna få, var en tid av låg och ingen arbetslöshet.

Visst kan vi fortsätta låta marknaden ha sin gång, och från åskådarläktaren se på när arbetslösheten når nya höjder. Eller så kan vi agera. Jag vet vilket jag väljer.

Melinda Kandel är städare och skyddsombud.
Hon sitter i programkommissionen för Vänsterpartiet , och är samordnare för Fackligt nätverk i Vänsterpartiet Östergötland.

Artikeln publicerades första gången den 18 maj 2021 i Dagens Arena

Ordförandens årskrönika 2018

Skrivet av lottieb den . Postad i Krönika.

Ordförandens årskrönika 2018

När jag i början av året blev kontaktad angående posten som ordförande för partiföreningen var jag inledningsvis smickrad men också en gnutta skeptisk. Jag satt då som kassör och flerårig styrelseledamot och hade på nära håll bevittnat det arbete som åligger ordföranden. Jag trodde helt enkelt inte jag skulle klara av arbetet att leda föreningen under ett valår. Efter att ha blivit övertalad av vänligt sinnade kamrater tackade jag dock ja till uppdraget.

Nu sitter jag här knappt ett år senare och skall summera året. Det har varit ett av de tuffaste men också roligaste åren i mitt liv. Det är oerhört lärorikt att vara ordförande, man knyter många kontakter både i och utanför föreningen. Man får också ynnesten av att jobba tillsammans med en kompetent styrelse, arbetsutskott, valberedning, förtroendevalda och inte minst medlemmarna.

Tillsammans har vi lyckats med konststycket att få tusen nya röster i våra prioriterade områden, detta tack vare god planering i kombination med en stark aktivism. Vi har lyckats fylla hörsalen när Jonas Sjöstedt kom på besök en regnig fredag vid lunchtid i slutet av augusti. Vi har tillsammans med distriktet fört en oerhört framgångsrik nätkampanj som nått ut till tusentals östgötar.

Detta hade aldrig varit möjligt utan de nästan 100 (!) aktivister som varit engagerade under året. Det har varit allt från kaffekokning till banderollmålning, från utlämning av valsedlar till att agera chaufför åt Adam Tensta. Arbetsuppgifterna för en vänsterpartist är onekligen varierande, vilket också är en del av charmen. Jag har lärt känna många nya medlemmar och det är himla roligt att se vilken mångfald som finns i föreningen. Detta är verkligen något att jobba vidare med, vi behöver ta vara på alla nya medlemmar och deras talanger!

Slutligen vill jag passa på och meddela att jag inte kommer ställa upp som ordförande eller styrelseledamot under 2019. Detta året har helt enkelt tärt på mig för mycket och jag behöver en paus från styrelsearbetet. Jag kommer istället att fokusera på det parlamentariska arbetet i kultur- och fritidsnämnden samt som ersättare i fullmäktige. Förhoppningsvis kommer jag också kunna klämma in en hel del aktivism.

Tack för det här året kamrater, vi ses 2019!

Årets höjdpunkt:

Nästan en dubblering av medlemsantalet.

Årets fiasko:

Augustifesten – Ett mycket oproffsigt arrangemang av Upplev Norrköping.

 

Olof Carlstein, ordförande Vänsterpartiet Norrköping


Under valrörelsen 2018, Lorena Peralta och Olof Carlstein bemannar valstugan.

Bokslut från valrörelsen av Rodi Ailert

Skrivet av lottieb den . Postad i Krönika.

Nu är jag uppe i mer än ett dussin aktiva valrörelser. Så kallad valombudsman har jag varit både för SSU (dvs sossarna) och Vänsterpartiet. Att valarbeta innebär i bästa fall att lyssna på och lära av andra. Jag har pratat med folk vid valstugan i centrum samt på marknader i Vilbergen och Kolmården. Det jag framförallt tar med mig från samtalen är att tandvården borde ingå i högkostnadsskyddet. Jag har mött flera äldre människor med dåliga tänder, som de inte haft råd att åtgärda. Vilket de velat prata om.

Att ta in tandhälsa i högkostnadsskyddet vore en riktigt bra jämlikhetsreform. En reform som skulle kunnat ge entusiasm och mobilisering i hela den samlade arbetarrörelsen, Socialdemokraterna, vänstern och facket. Reformen skulle kunna betalas t ex genom en fastighetsskatt på lyxvillor eller någon annan skatt som riktas till riktigt rika. De rikaste procenten av befolkningen.

I avsaknad en någon sådan reform har den riktiga entusiasmen saknats i stora delar av arbetarrörelsen. Bland annat därför har vi fått det sämsta valresultatet för sossarna och vänstern sammantaget sedan vi fick kvinnlig rösträtt 1921.

När jag blev politiskt aktiv på 1970-talet levde Spanien, Portugal och Grekland med fascistisk diktatur. Medan Norden var stabilt socialdemokratiskt. Idag är det närapå tvärt om. Spanien och Portugal styrs av socialdemokrater med stöd av vänsterpartier. Grekland styrs av ett vänsterparti. Grattis till dessa länder i syd! Vem som styr Sverige vet vi inte än.

Men vem har satt agendan för vår debatt och vår valrörelse? Varför har den handlat så mycket om kriminalitet, invandring och regeringsalternativ? När den skulle kunnat handla om global uppvärmning och de allra rikastes skatteflykt. Vilka medier har lyft skatteflykten från Sverige till sk skatteparadis. Den beräknas kosta 40 miljarder om året. Vilket är mer än invandringen kostar initialt, i början. Sedan har invandringen en uppsida (fler som kan jobba och konsumera) vilket man inte kan säga om skatteflykten. Sverige är rikt men vad hjälper det om rikedomarna inte längre omfördelas?

Avslutningsvis skulle jag vilja citera Åsa Linderborg som med sin bakgrund i arbetarklassen och sin utbildning tillhör våra vassaste samhällskritiker. ”De som röstat på Jimmie Åkesson har aktivt tagit ställning för en högerextrem människosyn. Men situationen kräver ändå någon form av ödmjukhet. Sverige är ett fantastiskt land, men många- även de som aldrig skulle drömma om att rösta på SD- har sakliga skäl att vara missnöjda med rätt mycket.” (Aftonbladet 10/9) Som den kvinna jag pratade med, som jobbat i textilindustrin och nu inte har råd att laga sina tänder.

Jag tror inte hon får någon hjälp varken av en alliansregering med stöd av SD eller en mittenregering ledd av Stefan Löfven. Om fyra år måste vi ha något bättre att erbjuda. Kanske kan vi hämta lite inspiration i Spanien eller hos Labour i Storbritannien?

  • Veckans plus: Kalifornien har förbjudit vinstdrivna privatskolor
  • Boktipset: Fredsdrottningen av Klas Corbelius. #socialdemokrati #fredsrörelse #kärlek

/Rodi Ailert

Mona Olsson bloggar

Skrivet av lottieb den . Postad i Bloggar, Krönika, Mona Olsson, Oppositionspolitik, Vänsterpartiet Norrköping. Inga kommentarer till Mona Olsson bloggar

S kunskapsresa måste gå inåt partiet

Igår läste jag Stjernkvists utspel ang vad som måste göras åt deras dalande siffror i den senaste tidens opinionsmätningar. När förtroendet för S är som lägst dundrar Stjernkvist: ”Socialdemokraterna måste omedelbart avbryta samarbetet med Vänsterpartiet!”
Vi är inte Socialdemokraternas fiende, så varför projicera bitterheten på oss?

Men det är tyvärr inte första gången det händer. Under årens lopp har vi blivit kritiserade från samma håll. Ibland har kritiken varit befogad, men långt mona olsson okt2015ifrån alltid. Efter valnederlaget 2010 satt prominenta socialdemokrater i tv-sofforna och utpekade oss som ”sänke” mm. Efter valet 2014 löd generalordern: ” splittra Alliansen och dumpa Vänsterpartiet. Vilket också skedde på nationell, regional och lokal nivå.

Vi har haft ett gott samarbete med Socialdemokraterna, inte minst under de senaste budgetförhandlingarna. Många av våra förslag fick gehör och tack vare dem så kommer livet nu att bli lite lättare för utförsäkrade, långtidsarbetslösa, småbarnsföräldrar mfl. De förbättringarna har Socialdemokraterna fått igenom tillsammans med Vänsterpartiet. På sin nuvarande ökenvandring har man valt att samarbeta med högerpartierna och där passar förstås inte Vänsterpartiet in.
Men vägen högerut kommer bara att leda till ytterligare dränage av skattemedel som vi gemensamt samlat ihop till vår välfärd.

Jag tror inte att alla socialdemokrater tycker som Stjernkvist. Många partister med hjärtat till vänster har valt att stanna kvar för att förändra partiet inifrån. Kanske känner ni som jag gjorde när jag avslutade mitt medlemsskap hos Socialdemokraterna i oktober 2004? Här några rader ur det brev jag skrev till Arbetarekommunen i Norrköping:
” …..det är med stort vemod som jag bryter upp. Om ni någon gång lyssnat på Mauro Scoccos text ”Långsamt farväl”, så förstår ni vad jag menar. Det kan också liknas vid ett långvarigt förhållande där man längtat och hoppats att ens motpart ska tillfriskna och ’komma på banan’ igen. Men förgäves….”

Jag har flera gånger blivit tillsagd att inte uttolka socialdemokratin. Men gör det då själva åtminstone!

Mona Olsson 

(Bloggen i Norrköpings Tidningar den 6 februari 2016)

Krönikör i Folkbladet, Amra Bajric.

Skrivet av lottieb den . Postad i Amra Bajric, Krönika. Inga kommentarer till Krönikör i Folkbladet, Amra Bajric.

Här är länk till krönikan i Folkbladet. (kan kräva inlogg)

 

Ur FOLKBLADET den 2016-02-01Amra Bajric profil

KRÖNIKA av Amra Bajric

S har ingen ryggrad kvar

Sveriges största nyhetssajter pumpar ut rubriker som förkunnar att Socialdemokraternas sprint mot en säker död har påbörjats. Ledorden trygghet, rättvisa och solidaritet har ersatts med sjunkande opinionssiffror, oklar politik och instabilitet. Går partiet samma väg som socialdemokratin i Grekland, där socialdemokratiska skeppet PASOK kapsejsade efter vindkantringen åt styrbord? Båten gungar oroväckande men det är dom som försöker rå båten i hamn, dom som sitter stadigt kvar jag vill prata om.

Jag hamnade för någon dag sedan i en diskussion med en socialdemokrat som menade att det låg feghet bakom övergivandet av partiet. Att det inte förändrar något i det politiska läget om partiets väljare och aktiva söker sig till andra partier och organisationer. Jag kan inte hjälpa att tycka att just det är så otroligt socialdemokratiskt tänk – på gott och ont. Att triangulera efter opinionsmätningarnas sjökort, det vill säga förhålla sig till vad andra partier gör till den grad att den egna ideologi navigeras bort. Edward Bernstein – moderna reformismens fader som bröt med Marx ide om revolutionen sa att ”rörelsen är allt, målet är inget”. Utopi går inte att uppnå, ett perfekt samhälle är inte ett verkligt mål utan mest en önskedröm att mobilisera kring; okej, men sossarnas rörelse verkar gå i cirklar eftersom ena åran fattas. Den enda åran som är kvar heter regeringsmakt. Den andra, rörelsen underifrån (och vänster), har de lämpat i sjön.

Frågan är då: går det att förändra ett parti inifrån vars ideologiska kompassnål fastnat mellan ”pragmatism” och ”realism” – två helt tomma begrepp utan klarhet eller politisk drivkraft? Vi lever i en polariseringens tid där vi behöver en stark enighet MOT någon, och FÖR något. Vi måste förhålla oss mot verkligheten, inte till den och våga skapa en ny verklighet. En vänsterpolitisk och socialistisk verklighet.

Socialdemokraterna bestämde sig tillsammans med tre borgerliga partier att privatisera hemtjänsten i Norrköpings kommun och inför LOV trots vallöften som sa tvärtom. Ett parti som påstår sig stå för solidaritet och rättvisa men låter privata företag plocka ut skattepengar som privata vinster från hemtjänsten är inte längre ett parti att klamra sig fast vid. Det tillsammans med sossarnas hantering av flyktingvågen gör att jag inte ser någon prestige eller syfte med att vara kvar i ett parti som inte längre har en ryggrad. Jag vill kunna gå till vallokaler rakryggad.

Om ett parti inte längre står för sina ideal så är det bara bra att lämna och gå med i andra partier och organisera sig för att på så sätt få sina åsikter representerade. Det här har fungerat i Grekland, Spanien, och Turkiet. Här har breda vänsterkoalitioner lyckats vinna mark, även om vilken politik de ska föra är oklart i nuläget. De har mobiliserat civilsamhället och fyllt ordet demokrati med mening igen.

Den Tyska sociologen Robert Michels myntade begreppet ”oligarkins järnlag”. Hans pessimistiska slutsats, efter att ha studerat Tyska socialdemokratiska partiet i början av 1900-talet, var att all organisering bär oligarkins frö inom sig. Jag tror inte på samhälleliga ”järnlagar”, men Michels har en poäng, som syns väldigt väl i fallet SAP. Hur många politiker organiserar sig inte i S för att göra karriär? Förgreningarna in i näringslivet är spretiga och möjligheterna att tjäna sig en hacka många. Kongressbeslut körs över; politiken rör sig över huvudet på medlemmarna. Vad är poängen med spirande gräsrötter om partiledningen endast ser dem som ogräs i samförståndets trädgård?

Partiet är ett medel för att nå ett bättre samhälle, inte ett självändamål. Om partiet är korrumperat och många tycker det så är det knappast svaghet att lämna och söka sig till bättre partier eller organisationer. Lämna skutan åt babords, det är vår enda chans!