Idag har den internationella kvinnodagen firats runt om i världen. Pionjärer har lyfts fram i ljuset och kvinnorättsorganisationer har fått komma till tals.

Själv vill jag lyfta fram tre typer av kvinnor denna dag (och alla andra dagar också):
• Den lågavlönade undersköterskan som kämpar för sitt uppehälle och som sliter både dag och natt för att få ihop till familjens uppehälle. Så här års kommer ångesten krypande när semestern ska planeras. Kommer det att finnas pengar till någon semesterresa? Kommer åtminstone ungarna att få en bra sommar?
• Den unga kvinnan som kämpar för att försöka dölja sina panikångestattacker medan hon väntar på en tid hos psykiatrin. Kommer hon att orka? Var finns stödet för henne?
• Pensionären som trots att hon arbetat i hela sitt liv, inte har råd med en kopp kaffe på fiket i stan. Varför blev det så här? Värst är det för de kvinnor som valde att stanna hemma med barnen när de var små. Här är pengarna i portmonnän lätt räknade. Det orättfärdiga pensionssystemet ger ingen lyxtillvaro!

Ikväll har jag förmånen att få vara deltagare i en politikerpanel i Linköping som ska diskutera regeringens stöd till kvinnorättsorganisationer i andra länder, dvs biståndsarbete. Den som driver människorättsfrågor i vissa länder, får räkna med hårt motstånd. När regeringarnas stöd till kvinno- och HBTQ-organisationer minskar eller upphör, tvingas många lägga ner sin verksamhet. Därför är det viktigt att Sverige driver på för bistånds- och utvecklingsarbete på den globala arenan. Vi har som bekant en ”feministisk utrikespolitik” – låt oss bli en ännu tydligare röst i världen för kvinnors rättigheter.

…………………………..

Åter till den lokala vardagen. Idag har jag varit på begravning och följt en stark och modig kvinna till den sista vilan. En kvinna som aldrig fick stå på en scen i rampljuset. Men en kvinna ur arbetarklassen som stod upp för sin familj och som alltid hade en öppen dörr för den som behövde hennes värme och klokskap.

Mona Olsson, bloggen på nt.se den 8 mars 2018