Sommartankar från Mona
Jag tror jag börjar med att citera Thorstein Bergman*:
”Hur mycket längre ska vi vänta kamrater,
hur mycket längre ska vi gå?”
Jag tänker i första hand på regeringens totala oförmåga att prioritera våra gemensamma finanser. Nuon-affären är bara en i raden där man tillämpar strutsmodellen ”vi visste inget” och likt de tre berömda aporna, så är det en som inget hört, en som inget sett och en som inget säger. Ni kan säkert själva sätta namn och partibeteckning på dem. Ulla Andersson har räknat ut att för den förlusten på drygt 30 miljarder kr så skulle man kunna anställa 128000 undersköterskor. Då hade de åtminstone kommit vår gemensamma välfärd tillgodo och inte hamnat i kapitalisternas fickor.
Hur mycket längre?
Varför är det inte uppenbart för alla vilken cynisk politik som förs? Fler och fler marginaliseras pga alltför strikta lagar och förordningar. Det drabbar inte minst Arbetsförmedlingen (men ytterst de arbetssökande), som även om man har goda avsikter och förslag på lösningar inte får använda pengarna till det. Man måste istället skicka tillbaka pengarna till statskassan därför att idéerna inte passar in i reglementet.
Hur mycket längre?
Men allt det där vet och förstår ni redan, kamrater. Men hur får vi alla andra att förstå att det finns ett alternativ till den regering som under sju år fått utarma välfärden till fromma för riskkapitalbolag?
I höst tar vi tag i det och tillsammans ska vi skriva ett rakt och tydligt valmanifest som inte kan missförstås av någon. Är ni med?
Mona Olsson
*Thorstein Bergman skrev sången 1968. Den fanns med på skivan ”Vårt vapen är vår solidaritet” som spelades in på Frihets förlag 1974.