Hur ser flyktingkatastrofen ut? Hur hanteras den av ett land som lidit svårt av ekonomisk kris och sen tvingats bada i EU Trojkans stålbad? Vad gör EU? Jag följde med en delegation av vänsterpartister från fler EU-länder på en resa till Aten och Lesbos, ön dit hundratusentals kommer över med båt från turkiska Izmir, för att få svar.

Första kvällen i Aten hade vi möte med Läkare Utan Gränser Grekland. Det är generalstrejk och utanför hotellet går en demonstration som högljutt protesterar mot regeringens politik. Demonstrationen gör det tydligt, Grekland är fortfarande i ekonomisk kris och den nya regeringen, som är bakbunden av Trojkan, klarar inte av att möta oron.

Morgonen efter. När ett land stänger sina gränser skapas en dominoeffekt och det här är resultatet. Eftersom också Makedonien höll på att stänga sina gränser helt (tre rader av taggtråd) kom ingen förbi och det ledde till att tusentals människor satt fast vid gränsen, att över 100 bussar var fast på bensinstationer runt om i Grekland på väg mot gränsen men inte kom vidare för att inte skapa kaos i den lilla gränsstaden. Det ledde i sin tur till att människor som kommer från de grekiska öarna inte får lämna Aten, och därför tvingades myndigheterna att sätta 300 människor inne i hamnterminalen precis där båtarna kommer in. Inne i terminalen var det bara en öppen yta i blåmålad betong och toaletterna hade gjorts om till ett provisoriskt kök där några få volontärer delade ut te. Mest försökte folk att sova, men rastlösa barn sprang omkring och äldre män vankade håglöst runt i lokalen i väntan på information från myndigheterna.

Morgonen efter. När ett land stänger sina gränser skapas en dominoeffekt och det här är resultatet. Eftersom också Makedonien höll på att stänga sina gränser helt (tre rader av taggtråd) kom ingen förbi och det ledde till att tusentals människor satt fast vid gränsen, att över 100 bussar var fast på bensinstationer runt om i Grekland på väg mot gränsen men inte kom vidare för att inte skapa kaos i den lilla gränsstaden. Det ledde i sin tur till att människor som kommer från de grekiska öarna inte får lämna Aten, och därför tvingades myndigheterna att sätta 300 människor inne i hamnterminalen precis där båtarna kommer in. Inne i terminalen var det bara en öppen yta i blåmålad betong och toaletterna hade gjorts om till ett provisoriskt kök där några få volontärer delade ut te. Mest försökte folk att sova, men rastlösa barn sprang omkring och äldre män vankade håglöst runt i lokalen i väntan på information från myndigheterna.

Efter besöket åkte vi till det riktiga mottagningscentret, en hockeyarena som Grekland byggt för OS och som nu skyddas av polis för att inte attackeras av nazister men också för att förhindra smugglare att komma in. Hockeyarenan hade plats för 700 personer, men dagen vi besökte stället bodde över 1300 personer där!

Trots att det här var ett mer etablerat center saknades tältsängar. Gamla, småbarn och spädbarn låg på golven i filtar, några hade fått sovsäckar från FNs flyktingorgan UNHCR. Grekiska myndigheter har två personer som jobbar här tillsammans med två tolkar per skift och Läkare utan Gränser driver tillsammans med grekiska myndigheter en liten hälsocentral. Några äldre damer stod i det lilla köket och kokade te. Det är militären som kommer med maten, åtminstone de dagar vi är i Grekland.

Ute på planen fanns Rädda Barnen och sjöng ”huvud-axlar-knä–och-tå” och det gladde både vuxna och barn. Några äldre killar hade fått en fotboll och körde lite, precis som killar hemma i Norrköping. Vem vet, nästa IFK-stjärna kanske finns med på den här bilden?

Den grekiska krisen gör sig påmind när vi åker vidare genom industriområden och förfallna bostäder. Till sist kommer vi fram till ett läger för personer som ska få komma till nya länder genom EUs nya omlokaliseringsmekanism. Förslaget kom i höstas och innebär att personer med nationaliteter som kan få flyktingstatus (Syrien, Afghanistan och Irak) kan välja att gå med i EUs program för omlokalisering. Efter mycket käbbel i Bryssel gick medlemsstaterna med på att totalt 160 000 personer ska omlokaliseras, de flesta från Grekland till andra EU-länder.

Mekanismen startade i oktober och hittills har bara ett par hundra omlokaliserats, de flesta är familjer med småbarn eller där någon är sjuk. Det tar ungefär två månader, vilket är väldigt lång tid med tanke på att man kan ta sig genom Europa på egen hand på bara en vecka och därför väljer de flesta att fortsätta på egen hand. Omlokaliseringsmekanismen är ett sätt att skapa lagliga och säkra vägar genom Europa, även om det kräver att du först tagit dig över havet. Men det finns fortfarande mycket att göra: det måste bli permanent, fler nationaliteter bör ingå och större hänsyn till den sökandes vilja måste tas. EUs medlemsländer sätter käppar i hjulen när de försöker välja ut vilka de vill ha till sitt land.

Hela kvällen bestod av möten med olika organisationer och på morgonen tog vi flyget till Lesbos.

Dygnet runt patrullerar grekiska kustbevakningen tillsammans med EUs gränsenhet Frontex, men också Greenpeace och Läkare Utan Gränser har fått rätt att patrullera och söka efter båtar. Det här är den grekiska kustbevakningens båt.

Under dagen besökte vi EUs nya läger Moria (ja, som de mörka gruvorna i Sagan om Ringen). Moria är ett så kallat hotspot, ett läger där flyktingarna ska registreras och hållas inspärrade tills det är dags att ta båten till fastlandet. Lägret är ett av de första i sitt slag, men om EU får som de vill kommer det finnas totalt fem stycken i Grekland. För att komma in i Moria passerar vi beväpnade grekiska poliser och piketbussar.

Moria var ett förvar som nu utvecklats till läger, men barn som kommer med vuxna personer som inte är biologiska föräldrar separeras och sätts i detta förvar, så små som 3 år förvaras fortfarande på det här sättet. Hur någon kan inbilla sig att det här är för barnens bästa är omöjligt att förstå.

Stefan Lövens ord och den svenska regeringens handlade har skapat stora oroligheter på Lesbos. De stängda gränserna, tillfälliga uppehållstillstånd och
fler återsändanden har skapat rykten om att Sverige inte kommer att ta emot flyktingar mer. Överallt i lägret hade de grekiska myndigheterna försökt stävja ryktena, men svaret är ju allt annat än lugnande för den flykting som är utan pass.

Stefan Lövens ord och den svenska regeringens handlade har skapat stora oroligheter på Lesbos. De stängda gränserna, tillfälliga uppehållstillstånd och
fler återsändanden har skapat rykten om att Sverige inte kommer att ta emot flyktingar mer. Överallt i lägret hade de grekiska myndigheterna försökt stävja ryktena, men svaret är ju allt annat än lugnande för den flykting som är utan pass.

De som får komma till Moria är de människor som sannolikt får flyktingstatus (syrier, afghaner och irakier är de största grupperna), övriga skickas till ett annat läger där de efterhand skickas tillbaka. När man väl kommit in registreras ens fingeravtryck och du får en kölapp och några minuter på dig att berätta om din nationalitet. Sedan får du en kölapp för att få göra en personlig intervju, men hur personlig den egentligen är går att ifrågasätta eftersom det inte finns några enskilda rum att hålla intervjuerna i. Sedan går du vidare och ut i lägret där frivilligorganisationerna väntar med kläder, mat och hygienartiklar.

Att EU fokuserar på registrering och inspärrning är tydligt. Det är ofattbart att bara 70 år efter andra världskriget sätter Europa upp slutna fångläger där människor registreras och utan ordentligt med mat eller kläder. Det här är allt annat än en human flyktingpolitik.

Just den här dagen var lägret tomt, båten hade tagit människorna över till fastland och inga nya flyktingar hade vågat sig över havet. Varje enklav har videoövervakning och finns ett antal tält från UNHCR. Det är stora familjetält som har plats för tio personer, men en volontär berättar om hur de tvingats sätta 30 personer i varje tält vid de tillfällen det varit överfullt i lägret.

På kvällen träffar vi lokalbefolkningen på en restaurang. Ägaren är en australiensk kvinna som bott på Lesbos nästan hela sitt liv och hon berättar om hur flyktingkrisen också slagit mot lokalbefolkningen. Nästan alla på Lesbos livnär sig på turism, det är inte svårt att förstå med det vackra havet, olivlundarna och de pittoreska kvarteren. Men turisterna vill inte komma längre, lokalbefolkningen vill inte köpa fiskarnas fisk och volontärerna som kommer har knappast pengar eller tid för shopping.

Det är en utmaning och man är besviken på EU och de andra medlemsländerna. Den grekiska staten har skjutit till pengar, men långt ifrån vad som behövs och den utdöende turistnäringen är ett faktum som gör det svårt att försörja sig. Samtidigt finns det inte ens en antydan till anklagan gentemot flyktingarna. Ingen lägger någon skuld på dem. Istället riktas ilskan mot bristen på lagliga vägar, mot ett EU som svikit. Den sista person vi träffar innan vi lämnar ön är deras borgmästare som sa ”Vi har tagit emot hundratusentals personer här på Lesbos, medan det finns hela länder som får panik när deras gränser har ett par tusen och sen kommer de hit för att berätta för oss vad vi ska göra. Nej, det är Grekland som ska visa hur EU ska göra!” För visst är situationen inte den bästa på varken Lesbos eller i Grekland, men för ett land som drabbats hårdast av finanskrisen och som fortfarande är i kris har man skapat en säker väg genom landet för att ge möjlighet för flyktingar att ta sig vidare till Europa.

Deniz Tütüncü

Uppdaterades: 22 feb 2016