Ställningstaganden, nationellt

Så här har vi resonerat i frågan om Libyen:

.
Vänsterpartiet har beslutat att välkomna FN-resolutionen 1973. Resolutionen har till syfte att skydda civila enligt den folkrättsliga formuleringen ”ansvar att skydda” (responsibility to protect). Målsättningen är att uppnå ett vapenstillestånd i Libyen. För att lyckas med detta innehåller resolutionen tre delar; Ett vapenembargo, en icke-flygzon över delar av landet och ett mandat att skydda civila med alla nödvändiga åtgärder.

Det handlar inte om ett angreppskrig eller en ockupation. Tvärtom är FN-resolutionen tydlig med att inte tillåta marktrupper i någon del av Libyen.

FN-resolutionen togs nio dagar efter det att revoltörerna begärt skydd från världssamfundet mot de attacker som de militärt överlägsna Khadaffitrupperna då påbörjat mot befriade städer som Benghazi och Misrata. Resolutionen antogs fem dagar efter det att Arabsamfundet uppmanat Säkerhetsrådet att agera.

I Säkerhetsrådet antogs resolutionen med tio röster för, noll röster emot och fem nedlagda (Brasilien, Kina, Tyskland, Indien och Ryssland). Övriga länder i Säkerhetsrådet är USA, Storbritannien, Frankrike, Colombia, Sydafrika, Bosnien-Hercegovina, Portugal, Libanon, Nigeria och Gabon.

Den fråga som jag ställt mig är hur Sverige skulle ha ställt sig i en omröstning om vi varit representerade i Säkerhetsrådet och Vänsterpartiet fått råda. För mig har då inte funnits något tvivel om att vi skulle röstat för FN-resolutionen.

FN fungerar inte bra. Vetorätten gör att makten i stor utsträckning ligger hos de fem ständiga medlemmarna med de konsekvenser det för med sig för hänsyn till dessa länders egna intressen. Ändå är det FN som är den enda motvikten till att de militärt och ekonomiskt starkaste länderna tar lagen i egna händer.

FN har i princip våldsmonopol, vilket innebär att det endast är FN som har rätt att besluta om användandet av våld i internationella relationer. Enda undantaget är att länder har rätt att besvara pågående militära angrepp i självförsvar.

FN behöver stärkas för att motverka den djungelns lag som följer av att stormakter agerar själva, men också för att förhindra katastrofer som de brott mot mänskligheten som till exempel ägt rum i Rwanda och Srebrenica.

Det innebär inte att varje beslut som fattas av FN är korrekt, däremot att beslut fattade enligt FN-stadgan äger en folkrättslig legitimitet.

I fallet Libyen menar jag att resolution 1973 både var nödvändig och folkrättsligt grundad.

Med denna bedömning som grund har vi i Vänsterpartiet också förhållit oss försiktigt positiva till ett svenskt deltagande för att verkställa Säkerhetsrådets beslut. FN har – tyvärr – inte egna resurser att fullfölja sina beslut. Vi hade önskat att FN skulle kunna leda operationer men den förmågan har andra. Detta har tidigare lett till att Nato till exempel tagit på sig befälet över FN-insatsen i Kosovo. Att Nato ansvarade för den insatsen hindrade inte mig eller Vänsterpartiet att stödja ett svenskt deltagande i FN-missionen Kfor.

Vänsterpartiet välkomnar att skyddet av civila sätts före nationellt självbestämmande.Det är en növändig utveckling av folkrätt och internationell lag. Det finns dock ingen annan som kan göra en sådan bedömning än FN.

Vi har beslutat att ta ställning för den proposition som regeringen lagt och som innebär att Sverige ställer 130 personer samt ett Hercules-plan, ett signalspaningsplan och högst åtta Jas Gripenplan till FN-insatsens förfogande.

Vi har tidigare kritiserat Carl Bildt för att han ansåg att situationen i Libyen ”inte handlar om att ta ställning för den ene eller andre”. Vi kritiserade Bildt för att han vägrade kräva Mubaraks avgång. Vi uttalade att vi tydligt stod på demonstranternas sida mot diktatorerna. Denna inställning kvarstår.

En del har sagt att vi inte vet vem som utgör oppositionen i Libyen. Det är naturligtvis sant i den meningen att opositionen består av många olika riktningar – det gäller för övrigt alla de länder där människor nu protesterar mot förtryck och ofrihet: Libyen, Tunisien, Egypten, Bahrain, Jemen, Syrien, Jordanien…

FN har kritiserats för att inte ingripa i andra länder där revolterna slås ner. Det är helt sant. Vänsterpartiet skulle gärna se att till exempel regimerna i Bahrain och Syrien sattes under press av världssamfundet. Vi föreslår också att en flygförbudszon ska inrättas över Gaza så att Israels militära attacker upphör. Men att FN inte agerar i andra fall innebär inte att passivitet vore rätt i fallet Libyen. Tvärtom kan ansvaret att skydda nu användas som ett starkt argument för folkrättsligt legitima insatser i andra länder i framtiden.

Det är inte USA som drivit på för att FN ska agera i Libyen. Tvärtom har USA trvingats till handling av en stark internationell opinion.

En del har efterlyst humanitära insatser i stället för militär. Men för att förhindra ett blodbad och befarade brott mot mänskligheten är skyddet av civila och flygförbudszonen just nu helt nödvändiga. Humanitära insatser kan i dag främst göras i grannländerna Tunisien och Egypten där cirka 12 000 människor befinner sig i flyktingläger. Det är få libyer som flytt, men desto fler människor från Kina, Bangladesh och andra afrikanska stater.

På sikt måste starka humanitära insatser komma till stånd inne i Libyen. Förutsättningarna för det finns ännu inte. Vänsterpartiet är kritiska till att regeringen inte bättre planerar och redan nu avsätter resurser som kan användas till stöd och återuppbyggnad när en vapenvila etablerats.

Det finns de som är oroliga för att Sverige nu ska kunna tvingas till andra insatser än de som riksdagen ska besluta. Den oron delar jag inte alls. Det är den svenska riksdagen som förfogar över hur Sveriges insatser ser ut, det kan ingen annan bestämma. Om FN-insatsen skulle användas till något som inte har stöd i FN-resolutionen så skulle den inte längre ha folkrättslig legitimitet. Detta skulle till exempel vara fallet om marktrupper sätts in eller om vapenembargot hävs. I sådant fall upphör också grunden för det svenska deltagandet.

Det sägs att inte alla andra vägar att lösa konflikten prövats när FN beslutade om skydd av civila. Det menar jag är felaktigt. Det fanns inga möjligheter att föra några som helst meningsfulla förhandlingar med Khadaffis regim utan att risken för massmord var överhängande. Alla vägar var prövade och Khadaffi hade tydliggjort att hans ambition var att hämnas på alla dem som vågat revoltera mot diktaturen.

Jag anser därför att partistyrelsen kommit fram till en klok linje i en svår fråga.

Lars Ohly