Tal vid manifestation på Nya Torget

2010-06-01

Kerstin Hildebrand

Fördöm Israels överfall på Ship to Gaza

Jag känner sorg och bestörtning över Israels agerande i gårdagens överfall på fartygen i Ship to Gaza. Man krossade fredlig och folklig solidaritet med det grövsta av våld

Idag sörjer vi de modiga människor som föll offer i ett försök till humanitär insats, i ett försök att öppna en kanal med mediciner och förnödenheter till ett belägrat folk.

 Vi hade nog alla räknat med att Israel skulle försöka stoppa Ship to Gazas skeppskonvoj, men ingen kunde föreställa sig det övervåld som Israel visat. Omvärlden måste nu tydligt fördöma Israels agerande, kräva att de arresterade släpps och att de ansvariga för bordningen och övergreppen ställs inför rätta. Det är dessutom hög tid att vi börjar diskutera sanktioner mot Israel och mot de ansvariga i den israeliska ledningen. Israels övergrepp får inte än en gång passera utan konsekvenser.

I början av 2009 genomförde Israel ett 22 dagar långt anfallskrig mot Gaza-remsan. Den urskillningslösa beskjutningen skapade en humanitär katastrof; drygt 50 FN-byggnader och 21 hälsokliniker förstördes eller skadades, 100 000-tals Gaza-bor blev hemlösa och stora delar av befolkningen förlorade tillgången till rent vatten när reningsverk bombades.

Men lidandet för Gazas befolkning upphörde inte bara för att Israels anfallskrig avslutades. 1,5 miljoner människor har spärrats in på en yta som motsvarar Vikbolandet; Gaza-remsan är ingenting annat än världens största fängelse. Därför skapades Ship to Gaza, för att genom folklig solidaritet bistå palestinierna.

I mer än ett år har människor runt om i Sverige samlat in pengar till Ship to Gaza. Grunden för arbetet har varit en växande frustration över Israels blockad, men också över omvärldens oförmåga att förmå Israel att häva den. Det folkliga engagemanget visar att det finns en bred och stark solidaritet i Sverige för det palestinska folket.

För två månader sen besökte jag Palestina och gjorde också ett försök att komma in i Gaza. Men det var omöjligt. När vi kom till Erez checkpoint var det helt stängt. Inte en chans att ta sig in. Det var en overklig upplevelse, en helt tyst och öde ckeckpoint. Med en enorm mur. Uppe på en höjd några kilometer därifrån hade vi lite överblick. Gaza är inte stort, men helt isolerat från omvärlden. Vi såg staden i panorama, alldeles i närheten. Och vi såg de minerade områdena, stängslen och muren som gör Gaza omöjligt att nå.

Ship to Gaza har varit tydliga med att hjälpen ska administreras av partipolitiskt oberoende organisationer. Rullstolar, mat och cement utgör dessutom knappast ett hot mot Israels säkerhet, däremot skulle det vara oerhört välbehövlig hjälp till Gazas lidande befolkning.

I går försvarade Israels biträdande utrikesminister Danny Ayalon, från extremistpartiet Yisrael Beiteinu, bordningen med att konvojen skulle vara en ”armada av hat och våld” och anklagar fredsaktivisterna för att ha ”kopplingar till Jihad, Hamas och al-Qaida”.

Att fredligt och folkligt solidaritetsarbete döms ut som hat och att personer som författaren Henning Mankell och barnläkaren Henry Ascher anklagas för att vara al-Qaida-sympatisörer säger mer om dagens Israel än om Ship to Gaza.

 Nu måste världssamfundet reagera mot den israeliska regeringen. Nu finns det faktiskt bara ett läge  ==>  Total bojkott av allt som har med den israeliska staten att göra! Bryt omedelbart alla diplomatiska förbindelser, stoppa all handel, avbryt allt utbyte inom kultur och idrott.

Kerstin talade under Manifestationen för Palestina, lördagen den 22:e Maj: 

 Tal i Hörsalsparken, 2010-05-22                                        Kerstin Hildebrand

Konflikten mellan Israel och Palestina är nu inne på sitt åttonde decennium. Israels övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, folkrätten och det palestinska folket inte bara fortsätter utan har dessutom blivit allt grövre under de senaste åren. Israels anfallskrig mot Gazaremsan och utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken har visat hur ointresserat Israel är av att upphäva den ockupation av palestinsk mark som pågått i årtionden och därigenom hur ointresserat Israel tycks vara av en fredlig utveckling i Mellanöstern.

Blockaden av Gaza fortskrider och den mur som sedan länge har fördömts av FN blir både högre och längre. Antalet illegala bosättningar på ockuperad mark fortsätter att växa och fördrivningen av palestinier från östra Jerusalem ökar. Ingen fred tycks vara i sikte, och så länge Israel vägrar att respektera palestiniernas mest grundläggande mänskliga rättigheter kommer inte fred vara möjligt att uppnå.

Palestina har funnits i mitt liv ända sedan tonåren. 1965 kom Mary Aranki, en ung palestinsk kvinna till vår by utanför Umeå. Hon var flykting från Jerusalem, men kom ursprungligen från Jaffa där hennes familj odlade apelsiner. Familjen tvingades fly i samband med Al Nakba eller ”Den stora katastrofen” som det palestinska folket kallar 1948 års fördrivning av palestinier från de områden i Palestina som kom att bilda staten Israel.

Omkring 750 000 palestinier flydde eller fördrevs under Al Nakba. Flera israeliska lagar förhindrade de flesta från att återvända till sina hem. De blev hänvisade till flyktingläger på Västbanken, i Gaza eller angränsande länder. Hundratals arabiska byar utplånades av israelerna. Tusentals människor dödades.

Mary Aranki placerade Palestina i mitt hjärta för all framtid.

Idag, 40 år senare deltar jag i ett demokratiprojekt som syftar till att stärka palestinska kvinnors ställning i partiet, i det politiska livet och i samhället. Projektet finansieras av SIDA. Därför har jag sedan 2007 besökt Palestina, Västbanken tre gånger. Jag har med egna ögon sett ockupationen och hur den påverkar livet i Palestina. Jag har pratat med hundratals människor som lider under vidriga förhållanden pga ockupationen. Varje besök har förstärkt min respekt och kärlek till det palestinska folket. Solidariteten växer och med den viljan att stödja kampen för fred och uppbyggnad av ett fritt, demokratiskt och starkt Palestina. 

Veckan innan påsk i år återvände projektet åter till Palestina. Med oss reste också sex vänsterpartistiska riksdagsledamöter (alla kvinnor). Tillsammans fick vi uppleva en oförglömlig vecka i Palestina. Fylld av upplevelser och känslor. Både glädje och sorg. Glädje över att få återse kamrater och vänner i projektet. Och deras familjer. Men sorg för att situationen försämrats sen vi var där för 1,5 år sen.

Vi besökte de större städerna. I Hebron har ockupationen blivit ännu tydligare. Där består bosättningarna i att israelerna tagit våningarna över markplanet och bor där. Många palestinska affärer har tvingats stänga. De palestinier som orkat bo kvar har spänt hönsnät över gatan för att slippa få sopor och annat otäckt över sig när de går ut. Många gator är stängda och försöker man gå förbi blir man stoppad av unga israeliska soldater med skarpladdade gevär eller kulsprutor. Soldaterna var mycket mera närvarande på gatorna nu än vid tidigare besök.
På vägen till Nablus har bosättningarna ökat märkbart. De ligger uppe på berg eller kullar. Det börjar med en kommunikationsmast, sen baracker och till sist kommer bostäderna, ett slags elementhus. Vi såg alla stadierna. I en by planterade vi olivträd som ersättning för de som bränts ner av bosättare. Det kändes bra. Olivträdet är symbolen för livet i Palestina. På vår kongress för ett par veckor sedan startade vi Olivträdsprojektet. För 800 kronor kan man köpa ett alldeles eget olivträd. För de insamlade pengarna planteras olivträden på vår odlingsyta i byn Aboud utanför Ramallah. Jag uppmanar er, mötesdeltagare att stödja det palestinska folket genom att plantera ett olivträd!  

Vi gjorde också ett försök att komma in i Gaza, men det var omöjligt. När vi kom till Erez checkpoint var det helt stängt. Inte en chans att ta sig in. Det var en overklig upplevelse, en helt tyst och öde ckeckpoint. Med en enorm mur. Uppe på en höjd hade vi lite överblick. Gaza är inte stort, men helt isolerat från omvärlden. Vi såg staden i panorama, alldeles i närheten, men helt omöjlig att nå.

Vi besökte Östra Jerusalem, den palestinska delen. Där pågick också övertagande av mark och byggnader. Fundamentalistiska israeler kastar ut palestinska familjer och flyttar in i deras hus. De utkastade familjerna hänvisas till tält på gatan. Vi var där 30 mars, då högtidlighålls Jordens dag (Land Day eller Yom al-Ard som den benämns på arabiska) i Palestina, av palestinier i Israel och bland Palestinavänner världen över. Det var den 30 mars 1976 som sex palestinier dödades av israelisk militär när de deltog i en generalstrejk i Israel för att protestera mot konfiskering av mark från palestinska byar inne i Israel. Militären angrep en fredlig demonstration med våld och förutom de sex dödade så skadades 100 palestinier och 300 personer arresterades.

Vi planterade ett olivträd i trädgården till ett ockuperat hus. När vi kom ut på gatan såg vi en liten palestinsk pojke, kanske 1,5 år gråtande gå uppför trappan till ett hus. Pappan kom springande och hämtade honom. Han ville bara gå hem, sa pappan. Det var hjärtskärande.

Det som skilde sig påtagligt från de tidigare besöken var frustrationen hos de palestinier vi träffade. De känner sig isolerade och övergivna. Vi pratade mycket med våra kamrater i PPP, Palestinian People´s Party och med representanter för olika organisationer. De såg inte hur fredsförhandlingarna ska komma igång igen. En vanlig tanke eller förslag som kom upp var att vi i det internationella samhället borde bojkotta Israel. På samma sätt som vi en gång bojkottade Sydafrika. Vi träffade premiärminister Fayyad. Även han pratade om bojkott. Kanske är det en väg att gå. Det jag upplevde är att vi faktiskt måste hitta verksamma påtryckningar. Palestina är på väg att ge upp och det vore ett enormt nederlag för rättvisan i världen.

Vi måste uppmärksamma situaiomnen för det palestinska folket. Världens länder måste ta ett större ansvar. FN och även EU måste agera kraftfullare. Israels ockupation av Palestina hade inte varit möjlig utan EU:s förmånliga handelsavtal med Israel eller utan USA:s militära bistånd till landet. När både EU och USA valde att isolera Palestina ekonomiskt och politiskt, efter att Hamas vann de demokratiska valen på de ockuperade områdena år 2006, fick Israel än en gång draghjälp åt sin ockupation. Isoleringspolitiken ledde inte bara till de inre motsättningar som än i dag lever kvar i Palestina, utan också till ytterligare lidande för det palestinska folket. Till syvende och sist är det Israel som har tjänat mest på både motsättningar mellan palestinska organisationer och på det växande lidandet för palestinierna.

Israel fortsätter att totalt ignorera landets skyldighet, enligt folkrätten, att upphöra med bosättningsexpansionen. Man fortsätter att ignorera EU och FN. Utbyggnaden av de illegala bosättningarna i det ockuperade Västbanken och östra Jerusalem fortsätter som förut.

Det finns i dag 149 bosättningar på Västbanken, inklusive östra Jerusalem. Antalet bosättare uppgår till omkring 260 000 på Västbanken och i östra Jerusalem cirka 200 000. Dessutom är den årliga befolkningstillväxten i bosättningarna 5,5 procent, jämfört med mindre än 2 procent för den israeliska befolkningen i Israel.

Det måste bli ett omgående slut på Israels oacceptabla bosättningspolitik på Västbanken. Sverige måste mycket kraftfullare än hittills agera för att förhindra att nya israeliska bosättningar tillkommer på palestinsk mark och för att befintliga bosättningar avvecklas. Sverige måste inom EU verka för att utbyggnaden av bosättningarna upphör och att en avveckling av de redan existerande bosättningarna inleds.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har skrivit ett gemensamt utrikespolitiskt dokument där vi lovar att en rödgrön regering efter valet 2010 ska agera aktivt för en fredlig lösning av konflikten. En rödgrön regering kommer bl a att:

• Ta avstånd från Israels ockupationspolitik och kräva att man drar sig tillbaka från ockuperade palestinska områden.
• Kräva att Israel häver blockaden mot Gaza och upphör med all bosättningsaktivitet på Västbanken och i Östra Jerusalem.
• Verka för att Israel upphör med det folkrättsvidriga byggandet av muren på ockuperat palestinskt område och för att Haagdomstolens utslag från 2004, som olagligförklarar densamma, efterlevs och genomförs.
• Verka för att alla parter i framtiden kommer delta i fredsförhandlingar på lika villkor.
• Upphöra med allt försvarsrelaterat samarbete mellan Israel och Sverige, kalla hem den svenska militärattachén i Tel Aviv och inte bedriva någon form av vapenhandel med Israel.
• Arbeta för att EU på alla sätt för en politik som ställer krav på att Israel tar sitt ansvar för att samarbetet samarbete mellan EU och Israel ska fortsätta.

Jag hoppas verkligen att vi snart kan stå här tillsammans i Hörsalsparken i Norrköping och hylla ett fritt, starkt och demokratiskt Palestina!