Hur ser flyktingkatastrofen ut? Hur hanteras den av ett land som lidit svårt av ekonomisk kris och sen tvingats bada i EU Trojkans stålbad? Vad gör EU? Jag följde med en delegation av vänsterpartister från fler EU-länder på en resa till Aten och Lesbos, ön dit hundratusentals kommer över med båt från turkiska Izmir, för att få svar.
Första kvällen i Aten hade vi möte med Läkare Utan Gränser Grekland. Det är generalstrejk och utanför hotellet går en demonstration som högljutt protesterar mot regeringens politik. Demonstrationen gör det tydligt, Grekland är fortfarande i ekonomisk kris och den nya regeringen, som är bakbunden av Trojkan, klarar inte av att möta oron.
Morgonen efter. När ett land stänger sina gränser skapas en dominoeffekt och det här är resultatet. Eftersom också Makedonien höll på att stänga sina gränser helt (tre rader av taggtråd) kom ingen förbi och det ledde till att tusentals människor satt fast vid gränsen, att över 100 bussar var fast på bensinstationer runt om i Grekland på väg mot gränsen men inte kom vidare för att inte skapa kaos i den lilla gränsstaden. Det ledde i sin tur till att människor som kommer från de grekiska öarna inte får lämna Aten, och därför tvingades myndigheterna att sätta 300 människor inne i hamnterminalen precis där båtarna kommer in. Inne i terminalen var det bara en öppen yta i blåmålad betong och toaletterna hade gjorts om till ett provisoriskt kök där några få volontärer delade ut te. Mest försökte folk att sova, men rastlösa barn sprang omkring och äldre män vankade håglöst runt i lokalen i väntan på information från myndigheterna.
Efter besöket åkte vi till det riktiga mottagningscentret, en hockeyarena som Grekland byggt för OS och som nu skyddas av polis för att inte attackeras av nazister men också för att förhindra smugglare att komma in. Hockeyarenan hade plats för 700 personer, men dagen vi besökte stället bodde över 1300 personer där!
Trots att det här var ett mer etablerat center saknades tältsängar. Gamla, småbarn och spädbarn låg på golven i filtar, några hade fått sovsäckar från FNs flyktingorgan UNHCR. Grekiska myndigheter har två personer som jobbar här tillsammans med två tolkar per skift och Läkare utan Gränser driver tillsammans med grekiska myndigheter en liten hälsocentral. Några äldre damer stod i det lilla köket och kokade te. Det är militären som kommer med maten, åtminstone de dagar vi är i Grekland.
Ute på planen fanns Rädda Barnen och sjöng ”huvud-axlar-knä–och-tå” och det gladde både vuxna och barn. Några äldre killar hade fått en fotboll och körde lite, precis som killar hemma i Norrköping. Vem vet, nästa IFK-stjärna kanske finns med på den här bilden?
Den grekiska krisen gör sig påmind när vi åker vidare genom industriområden och förfallna bostäder. Till sist kommer vi fram till ett läger för personer som ska få komma till nya länder genom EUs nya omlokaliseringsmekanism. Förslaget kom i höstas och innebär att personer med nationaliteter som kan få flyktingstatus (Syrien, Afghanistan och Irak) kan välja att gå med i EUs program för omlokalisering. Efter mycket käbbel i Bryssel gick medlemsstaterna med på att totalt 160 000 personer ska omlokaliseras, de flesta från Grekland till andra EU-länder.
Mekanismen startade i oktober och hittills har bara ett par hundra omlokaliserats, de flesta är familjer med småbarn eller där någon är sjuk. Det tar ungefär två månader, vilket är väldigt lång tid med tanke på att man kan ta sig genom Europa på egen hand på bara en vecka och därför väljer de flesta att fortsätta på egen hand. Omlokaliseringsmekanismen är ett sätt att skapa lagliga och säkra vägar genom Europa, även om det kräver att du först tagit dig över havet. Men det finns fortfarande mycket att göra: det måste bli permanent, fler nationaliteter bör ingå och större hänsyn till den sökandes vilja måste tas. EUs medlemsländer sätter käppar i hjulen när de försöker välja ut vilka de vill ha till sitt land.
Två längor av baracker som är till främst för familjer. Tältet längst bort fungerar som lekplats och lärosal för barnen.
Hela kvällen bestod av möten med olika organisationer och på morgonen tog vi flyget till Lesbos.
Det här är Lesbos och på andra sidan skymtar man Turkiet. Över det här havet har över en halv miljon människor kommit under hösten 2015, i båtar som knappt är sjödugliga. Dagarna vi var på Lesbos var vinden för stark för att smugglarna skulle låta flyktingarna ta sig över, så vi såg inga båtar.
Dygnet runt patrullerar grekiska kustbevakningen tillsammans med EUs gränsenhet Frontex, men också Greenpeace och Läkare Utan Gränser har fått rätt att patrullera och söka efter båtar. Det här är den grekiska kustbevakningens båt.
Det här är en av båtarna som plockats upp ur havet. Skulle du våga ta dig över ett hav med den här?
Under dagen besökte vi EUs nya läger Moria (ja, som de mörka gruvorna i Sagan om Ringen). Moria är ett så kallat hotspot, ett läger där flyktingarna ska registreras och hållas inspärrade tills det är dags att ta båten till fastlandet. Lägret är ett av de första i sitt slag, men om EU får som de vill kommer det finnas totalt fem stycken i Grekland. För att komma in i Moria passerar vi beväpnade grekiska poliser och piketbussar.
Moria var ett förvar som nu utvecklats till läger, men barn som kommer med vuxna personer som inte är biologiska föräldrar separeras och sätts i detta förvar, så små som 3 år förvaras fortfarande på det här sättet. Hur någon kan inbilla sig att det här är för barnens bästa är omöjligt att förstå.
Stefan Lövens ord och den svenska regeringens handlade har skapat stora oroligheter på Lesbos. De stängda gränserna, tillfälliga uppehållstillstånd och
fler återsändanden har skapat rykten om att Sverige inte kommer att ta emot flyktingar mer. Överallt i lägret hade de grekiska myndigheterna försökt stävja ryktena, men svaret är ju allt annat än lugnande för den flykting som är utan pass.
De som får komma till Moria är de människor som sannolikt får flyktingstatus (syrier, afghaner och irakier är de största grupperna), övriga skickas till ett annat läger där de efterhand skickas tillbaka. När man väl kommit in registreras ens fingeravtryck och du får en kölapp och några minuter på dig att berätta om din nationalitet. Sedan får du en kölapp för att få göra en personlig intervju, men hur personlig den egentligen är går att ifrågasätta eftersom det inte finns några enskilda rum att hålla intervjuerna i. Sedan går du vidare och ut i lägret där frivilligorganisationerna väntar med kläder, mat och hygienartiklar.
Att EU fokuserar på registrering och inspärrning är tydligt. Det är ofattbart att bara 70 år efter andra världskriget sätter Europa upp slutna fångläger där människor registreras och utan ordentligt med mat eller kläder. Det här är allt annat än en human flyktingpolitik.
Just den här dagen var lägret tomt, båten hade tagit människorna över till fastland och inga nya flyktingar hade vågat sig över havet. Varje enklav har videoövervakning och finns ett antal tält från UNHCR. Det är stora familjetält som har plats för tio personer, men en volontär berättar om hur de tvingats sätta 30 personer i varje tält vid de tillfällen det varit överfullt i lägret.
På kvällen träffar vi lokalbefolkningen på en restaurang. Ägaren är en australiensk kvinna som bott på Lesbos nästan hela sitt liv och hon berättar om hur flyktingkrisen också slagit mot lokalbefolkningen. Nästan alla på Lesbos livnär sig på turism, det är inte svårt att förstå med det vackra havet, olivlundarna och de pittoreska kvarteren. Men turisterna vill inte komma längre, lokalbefolkningen vill inte köpa fiskarnas fisk och volontärerna som kommer har knappast pengar eller tid för shopping.
Det är en utmaning och man är besviken på EU och de andra medlemsländerna. Den grekiska staten har skjutit till pengar, men långt ifrån vad som behövs och den utdöende turistnäringen är ett faktum som gör det svårt att försörja sig. Samtidigt finns det inte ens en antydan till anklagan gentemot flyktingarna. Ingen lägger någon skuld på dem. Istället riktas ilskan mot bristen på lagliga vägar, mot ett EU som svikit. Den sista person vi träffar innan vi lämnar ön är deras borgmästare som sa ”Vi har tagit emot hundratusentals personer här på Lesbos, medan det finns hela länder som får panik när deras gränser har ett par tusen och sen kommer de hit för att berätta för oss vad vi ska göra. Nej, det är Grekland som ska visa hur EU ska göra!” För visst är situationen inte den bästa på varken Lesbos eller i Grekland, men för ett land som drabbats hårdast av finanskrisen och som fortfarande är i kris har man skapat en säker väg genom landet för att ge möjlighet för flyktingar att ta sig vidare till Europa.
På söndagen den 14 februari höll Vänsterpartiet Norrköping årsmöte.
Sedvanliga handlingar gicks igenom. Anna Björkdahl presenterade verksamhetsberättelsen, och Lottie Broman berättade lite om den mediaanalys som hon och Deniz Tütüncü gjort. Helen Alpfjord gick igenom den ekonomiska berättelsen.
Rodi redovisade revisorernas berättelse och avgående styrelse fick ansvarsfrihet.
Linda Snecker höll ett föredrag om sitt arbete i riksdagen, och om resan hon gjorde till Palestina i januari.
Peter Butros pratade om verksamhetsplanen, och medlemmarna ställde frågor samt hade en del önskemål.
Till slut redovisade valberedningen sitt förslag till ny styrelse, och förslaget gick igenom. Ny styrelse för det kommande verksamhetsåret är:
Ordförande: Peter Butros
Ledamöter: Helen Alpfjord, Anna Björkdahl, Nicklas Ellehammar Lundström, Déliah Åström, Nathalie Theander och Olof Carlstein (nyval).
Ersättare: Hammam Skaik, Jenny Mattsson, Linus Nordmark (nyval) och Julia Linander (nyval).
Till revisorer valdes fortsatt Kerstin Kalered och Rodi Ailert.
Valberedningen fick fortsatt förtroende, och de är Ricardo Olivares, Annika Kaiser och Lottie Broman
Ett antal ombud till Distriktets årskonferens valdes.
Ordförande under mötet var Ingrid Westlund, Väntsterpartiet Finspång. Vänsterpartiet Norrköpings församlade medlemmar tackade henne med en gåva till Fristadsfonden och fairtradechoklad.
Styrelsen tackar alla medlemmar som deltog i årsmötet.
Delar av den nya styrelsen. Fr vänster Julia Linander, Anna Björkdahl, Olof Carlstein, Peter Butros, Linus Nordmark, Nicklas Ellehammar Lundström och Hammam Skaik.
Igår läste jag Stjernkvists utspel ang vad som måste göras åt deras dalande siffror i den senaste tidens opinionsmätningar. När förtroendet för S är som lägst dundrar Stjernkvist: ”Socialdemokraterna måste omedelbart avbryta samarbetet med Vänsterpartiet!”
Vi är inte Socialdemokraternas fiende, så varför projicera bitterheten på oss?
Men det är tyvärr inte första gången det händer. Under årens lopp har vi blivit kritiserade från samma håll. Ibland har kritiken varit befogad, men långt ifrån alltid. Efter valnederlaget 2010 satt prominenta socialdemokrater i tv-sofforna och utpekade oss som ”sänke” mm. Efter valet 2014 löd generalordern: ” splittra Alliansen och dumpa Vänsterpartiet. Vilket också skedde på nationell, regional och lokal nivå.
Vi har haft ett gott samarbete med Socialdemokraterna, inte minst under de senaste budgetförhandlingarna. Många av våra förslag fick gehör och tack vare dem så kommer livet nu att bli lite lättare för utförsäkrade, långtidsarbetslösa, småbarnsföräldrar mfl. De förbättringarna har Socialdemokraterna fått igenom tillsammans med Vänsterpartiet. På sin nuvarande ökenvandring har man valt att samarbeta med högerpartierna och där passar förstås inte Vänsterpartiet in.
Men vägen högerut kommer bara att leda till ytterligare dränage av skattemedel som vi gemensamt samlat ihop till vår välfärd.
Jag tror inte att alla socialdemokrater tycker som Stjernkvist. Många partister med hjärtat till vänster har valt att stanna kvar för att förändra partiet inifrån. Kanske känner ni som jag gjorde när jag avslutade mitt medlemsskap hos Socialdemokraterna i oktober 2004? Här några rader ur det brev jag skrev till Arbetarekommunen i Norrköping:
” …..det är med stort vemod som jag bryter upp. Om ni någon gång lyssnat på Mauro Scoccos text ”Långsamt farväl”, så förstår ni vad jag menar. Det kan också liknas vid ett långvarigt förhållande där man längtat och hoppats att ens motpart ska tillfriskna och ’komma på banan’ igen. Men förgäves….”
Jag har flera gånger blivit tillsagd att inte uttolka socialdemokratin. Men gör det då själva åtminstone!
Mona Olsson
(Bloggen i Norrköpings Tidningar den 6 februari 2016)
Hans-Åke Scherp, tillsammans med hustrun Gun-Britt, berättade på onsdagens v-café om hur en annorlunda skola skulle kunna se ut.
Hans-Åke är docent i pedagogik och Vänsterpartiets representant i den politiska referensgruppen till Skolkommissionen. Dess främsta syfte och den viktigaste frågan enligt Hans-Åke är att skapa en jämlik skola.
.
Han berättade om sin forskning och visade på olika problem i skolan, och vilka faktorer som skapat problemen. Han gav konkreta förslag på sätt att jobba vidare och få en skola som utgår från elevens förmåga och medbestämmande, och pedagogens kunskap och medbestämmande.
Hans-Åke Scherp är mycket tydlig med att arbetssättet enligt NPM, New Public Management, som nu används, inte fungerar, och det säger han att även regeringen och Stefan Löfvén insett.
.
Det var en mycket intressant kväll. Hans-Åke är väldigt underhållande och samtidigt seriös och kunnig. ”Detta är en nyckeln till framtiden” sa en av åhörarna efteråt.
Det finns få saker som gör Socialdemokraterna i Norrköping så upprörda som att påminnas om de egna löftena från valrörelsen 2014. S gick till val på att införa reformen ”Mina Timmar” som syftade till att öka de äldres inflytande och att en valfrihetsreform utan fri etableringsrätt skulle genomföras i hela kommunen (Framtidskontrakt för Norrköping 2014). Detta kontrakt med väljarna har visat sig vara skrivet i sand. På samma sätt som vi konstaterar att det var ingen tyngd bakom Kontraktets inledningsord: ”Människor far illa av vinstjakten i välfärden”.
Ska vi behöva påminna Lars Stjernkvist om att ni även lovade att: ”Träffpunkter för äldre inrättas för gemensamma måltider och social samvaro” och gjort precis det motsatta, nämligen avvecklat en fungerande verksamhet för våra äldre. Detta är naturligtvis inget annat än ett svek och när vi påminner väljarna om detta kallar S det för populism. Verkligheten är här som alltid socialdemokraternas största fiende. Vänsterpartiet säger nej till förslaget att privatisera äldreomsorgen i Norrköping. Vinstintresset leder fel. När de som bestämmer över välfärden har vinster som sitt mål, kommer de att styra den fel. Norrköping har hittills förskonats från LOV – Lagen om Valfrihet. Nu vill S med Lars Stjernkvist i spetsen införa LOV och därmed fortsätta sin marsch högerut. Socialdemokraterna och småborgarna har kommit överens om att privatisera delar av äldreomsorgen.
Att det finns stora risker för försämrad kvalitet i den gemensamma välfärden för såväl brukare som personal verkar Socialdemokraterna inte vilja bry sig så mycket om. Tillsammans med småborgarna väljer S i stället att skynda på dränering av skattemedel från den offentliga sektorn till den privata; privata vinstuttag görs på skattebetalarnas och i slutänden de gamlas bekostnad. Att införandet av samma reform i andra kommuner har inneburit försämrade anställningsvillkor bekymrar inte heller.
Vad som behövs för att garantera omsorgen i hemtjänst och på äldreboenden är fler anställda med högre löner, bättre arbetstider och mer inflytande över arbetet samt lugn och ro.
Missa inte onsdagens V-café, om skolan och lärandet.
Det blir ett samtal med Hans-Åke och Gun-Britt Scherp. De har i många år jobbat på Karlstads universitet med att hitta modeller för att utveckla skolan utifrån lärarens yrkeskunskaper och elevernas behov av att vara aktiva i sitt eget lärande.
De är också aktiva i nätverket PBS som du kan läsa mer om via denna länk: https://www.kau.se/pbs
I dag sitter Hans-Åke i Kommunfullmäktige och barn- och ungdomsnämnden i Karlstad för Vänsterpartiet.
Tisdagen den 9/2 kl 18.00 på ABF Bergslagsgården drar CMS Norrköpings studiecirkel igång.
Under vårterminen kommer vi läsa Varför Marx hade rätt av Terry Eagleton och Kapitalets gåta av David Harvey. Se info i affischen. Klicka för större bild!
Sveriges största nyhetssajter pumpar ut rubriker som förkunnar att Socialdemokraternas sprint mot en säker död har påbörjats. Ledorden trygghet, rättvisa och solidaritet har ersatts med sjunkande opinionssiffror, oklar politik och instabilitet. Går partiet samma väg som socialdemokratin i Grekland, där socialdemokratiska skeppet PASOK kapsejsade efter vindkantringen åt styrbord? Båten gungar oroväckande men det är dom som försöker rå båten i hamn, dom som sitter stadigt kvar jag vill prata om.
Jag hamnade för någon dag sedan i en diskussion med en socialdemokrat som menade att det låg feghet bakom övergivandet av partiet. Att det inte förändrar något i det politiska läget om partiets väljare och aktiva söker sig till andra partier och organisationer. Jag kan inte hjälpa att tycka att just det är så otroligt socialdemokratiskt tänk – på gott och ont. Att triangulera efter opinionsmätningarnas sjökort, det vill säga förhålla sig till vad andra partier gör till den grad att den egna ideologi navigeras bort. Edward Bernstein – moderna reformismens fader som bröt med Marx ide om revolutionen sa att ”rörelsen är allt, målet är inget”. Utopi går inte att uppnå, ett perfekt samhälle är inte ett verkligt mål utan mest en önskedröm att mobilisera kring; okej, men sossarnas rörelse verkar gå i cirklar eftersom ena åran fattas. Den enda åran som är kvar heter regeringsmakt. Den andra, rörelsen underifrån (och vänster), har de lämpat i sjön.
Frågan är då: går det att förändra ett parti inifrån vars ideologiska kompassnål fastnat mellan ”pragmatism” och ”realism” – två helt tomma begrepp utan klarhet eller politisk drivkraft? Vi lever i en polariseringens tid där vi behöver en stark enighet MOT någon, och FÖR något. Vi måste förhålla oss mot verkligheten, inte till den och våga skapa en ny verklighet. En vänsterpolitisk och socialistisk verklighet.
Socialdemokraterna bestämde sig tillsammans med tre borgerliga partier att privatisera hemtjänsten i Norrköpings kommun och inför LOV trots vallöften som sa tvärtom. Ett parti som påstår sig stå för solidaritet och rättvisa men låter privata företag plocka ut skattepengar som privata vinster från hemtjänsten är inte längre ett parti att klamra sig fast vid. Det tillsammans med sossarnas hantering av flyktingvågen gör att jag inte ser någon prestige eller syfte med att vara kvar i ett parti som inte längre har en ryggrad. Jag vill kunna gå till vallokaler rakryggad.
Om ett parti inte längre står för sina ideal så är det bara bra att lämna och gå med i andra partier och organisera sig för att på så sätt få sina åsikter representerade. Det här har fungerat i Grekland, Spanien, och Turkiet. Här har breda vänsterkoalitioner lyckats vinna mark, även om vilken politik de ska föra är oklart i nuläget. De har mobiliserat civilsamhället och fyllt ordet demokrati med mening igen.
Den Tyska sociologen Robert Michels myntade begreppet ”oligarkins järnlag”. Hans pessimistiska slutsats, efter att ha studerat Tyska socialdemokratiska partiet i början av 1900-talet, var att all organisering bär oligarkins frö inom sig. Jag tror inte på samhälleliga ”järnlagar”, men Michels har en poäng, som syns väldigt väl i fallet SAP. Hur många politiker organiserar sig inte i S för att göra karriär? Förgreningarna in i näringslivet är spretiga och möjligheterna att tjäna sig en hacka många. Kongressbeslut körs över; politiken rör sig över huvudet på medlemmarna. Vad är poängen med spirande gräsrötter om partiledningen endast ser dem som ogräs i samförståndets trädgård?
Partiet är ett medel för att nå ett bättre samhälle, inte ett självändamål. Om partiet är korrumperat och många tycker det så är det knappast svaghet att lämna och söka sig till bättre partier eller organisationer. Lämna skutan åt babords, det är vår enda chans!
På onsdagens medlemsmöte fick vi en genomgång av hur diskussionerna och tankarna går kring arbetet med partiprogrammet. Anders Neergaard som sitter i programkommissionen inledde med att påminna oss om att Vänsterpartiets grund är medlemmarna, partiprogrammet och stadgarna.
Efter det gick han igenom olika sätt att arbeta för att få ut politiken, bl.a. strategier, begrepp och formuleringar, och pekade på dom stora problem i samhället som vi har att ta tag i och arbeta med. Medlemmarna ställde frågor.
Mona Olsson berättade om månadens sammanträde i kommunfullmäktige, och om hur införandet av lagen LOV klubbades. Hon sa att debatten stundtals varit väldigt otrevlig och att stämningen i lokalen kändes obehaglig.
Nicklas Lundström redogjorde, en aning upprört, för sina upplevelser av kf-sammanträdet. Han var fortfarande arg och besviken.
Ricardo Olivares informerade om planerna för vår fortsatta kamp mot LOV. Bl.a. kommer vi att bjuda in till Öppet Hus och vi kommer att ha flera aktioner på stan den närmaste tiden. Han framhöll att det är viktigt att medlemmarna sluter upp, så den som gärna vill vara ute och jobba aktivt nu i februari o mars bör höra av sig till Ricardo eller Mona nu.
Mötet fortsatte med en del formalia.
Torbjörn Andersson från Mjölby berättade om det kommande Endometriosforum som kommer att hållas på ABF Bergslagsgården den 27 februari. Det är ett heldagsevenemang som börjar redan kl.9 och det ska hålla fokus på kvinnors hälsa. För mer info om det kontakta Torbjörn, Annika Kaiser eller Amra Bajric.
aktioner på stan den närmaste tiden. Han framhöll att det är viktigt att medlemmarna sluter upp, så den som gärna vill vara ute och jobba aktivt nu i februari o mars bör höra av sig till Ricardo eller Mona nu.
