.

Reflektioner

Att vara Vänsterpartiets första kommunalråd 

 

Nu har jag varit pensionerad i drygt två månader. Livet går in i en ny fas, där det kravfyllda ersätts med lugn. Man får tid till eftertanke. Börjar kanske få lite distans till yrkeslivet och det politiska arbetet. Jag har inga som helst ambitioner att offentligt summera mitt liv. Men det känns viktigt att ändå reflektera över mina erfarenheter som kommunalråd. Om någon sagt till mig som ung student i det röda Umeå 1968, att jag skulle avsluta mitt fyrtiofemåriga politiska engagemang som Vänsterpartiets första kommunalråd i Norrköping hade jag nog skrattat, kanske lite föraktfullt. Då fanns inte sånt på dagordningen. Politiskt engagemang var solidaritet med förtryckta folk och kamp mot den amerikanska imperialismen. Möjligen kunde studentrörelsens utomparlamentariska arbete gillas. Men att engagera sig i praktisk politik som att vara med och leda en kommun var fullständigt otänkbart.

.

.

Så mycket har ändrats! När jag efter valet 2006 fick frågan om jag ville bli Vänsterpartiets kommunalråd i den rödgröna koalitionen som skapats, så blev jag självklart hedrad att få frågan. Men jag fick fundera några varv innan jag tackade ja. Hedersamt men tufft uppdrag. Skulle jag klara det? Var det värt priset att inte hinna med så mycket annat? Jag hade jobbat i 38 år som tjänsteman i kommunen, jag kände kommunens organisation utan och innan, varit med om alla de genomgripande organisationsförändringarna. Mer än tio år var jag föredragande tjänsteman i södra kommundelsnämnden. Hade många gånger funderat över om det finns något sätt att utveckla politiken i nämnden så att de politiska målen skulle få genomslag. De där dagarna jag funderade kände jag ett väldigt stort stöd från kamrater runt omkring mig. Vi diskuterade möjligheter, hur uppdraget skulle kunna utföras så att vänsterpolitiken skulle få genomslag. Ganska snart mognade beslutet att tacka ja. Viktigt för mig var också att Ricardo Olivares kandiderade till posten som politisk sekreterare. Det kändes tryggt, Ricardo var Södra kommundelsnämndens 1:e vice ordförande när jag var tjänsteman där. Nu valdes vi båda på medlemsmöten att företräda Vänsterpartiet i den rödgröna koalitionen.

 

Det mest utmanande och lärorika uppdrag jag någonsin åtagit mig tog sin början. Vi hade tur, fick en rivstart när Hyresbostäder kom till kommunalrådskorridoren och vill sälja ut 33 % av hela lägenhetsbeståndet. Vänsterpartiet sa omedelbart stopp! Vill sossarna och mp sälja så har vi ingen koalition, ett självklart ställningstagande. Detta Vänsterpartiets stopp blev ordentligt genomlyst i media. Jag stod upp i kommunfullmäktige och försvarade det. Jag tror att vi med detta satte Vänsterpartiet i respekt hos koalitionen, bland våra sympatisörer och även våra motståndare.

 

Även frågan om ombyggnad av Idrottsparken blev en tvistefråga. Det handlade ju om nästan ofattbara 290 mkr. Det var svårt för oss vänsterpartister att gå med på ombyggnaden utan att få något i gengäld. Men en chansning från Ricardo Olivares om att byta mot spårvagnsutbyggnaden till Ringdansen (Navestad) löste upp problemet. Ett handslag mellan mig och kommunalrådskollegerna och en vädjan från sossarna att i lugn och ro kunna förankra beslutet internt i sitt parti. Idag har vi invigt spårvägen till Navestad, ett trettioårigt vänsterpartikrav har blivit verklighet.

Vänsterpartiets ansvarsområde blev det sociala politikområdet med mig som ordförande och Ricardo Olivares som ersättare i Vård- och omsorgsnämnden (VON). Ett spännande uppdrag, att lära känna den enormt omfattande verksamheten inom äldreomsorgen och funktionshindersomsorgen. Det var utmanande att jämföra denna så viktiga verksamhet, som är förutsättningarna för livet för så många, med samhällsbyggnadsområdet. Den ständigt glättiga mediabilden av samhällsbyggnadspolitiken mot den trista tunga bilden av ”äldreomsorgens elände” som de ”stackars gamla” utsattes för. En bild konstruerad av media, som inte alls överensstämmer med verkligheten. Den verkliga goda bilden besannades av de nationella utvärderingarna. Norrköping var bästa kommun 2010 i Öppna Jämförelser av alla med mer än 100 000 invånare och trea i PRO:s Äldrebarometer. Jag satte tidigt målet att även äldre- och funktionshindersomsorgen ska beskrivas i stora reportage där den verkliga kompetensen och stoltheten lyfts fram hos våra medarbetare. Och visst har det hänt, flera media har skrivit fina artiklar. Det roligaste var i samband med valet 2010 när NT intervjuade vårdbiträden som gick valideringsutbildning på Komvux för att bli undersköterskor. De beskrev sin stolthet och glädje över insikten att de kunde så mycket och fick lära ännu mer. Och de kände att deras status höjts. Då kände jag för ett ögonblick att mitt mål att visa medarbetarnas verkliga värde kom en bit närmare. Äntligen en mera positiv mediabild av äldreomsorgen och vår kämpande personal!

 

 

Det som har betytt mycket både för mig och bilden av Vänsterpartiet är också alla de goda möten och samtal jag haft med brukare, anhöriga, personal och chefer på olika nivåer. Och det inte bara inom själva vård- och omsorgsverksamheten. Som ordförande i både Kommunala Pensionärsrådet (KPR) och Kommunala Rådet för Funktionshinderfrågor (KRF) träffade jag många som jag tror fick en ny bild av hur vänsterpartister är. Jag tog initiativ till att VON ändrade rådens regler så att både ordinarie ledamöter och ersättare fick närvaro- och yttranderätt på varje möte. En utveckling av demokratin som verkligen uppskattades. Även mina försök att hitta verksamhetsformer som kunde aktivera fler blev uppskattade. I KPR utsåg vi arbetsgrupper som tog fram policydokument, bl a angående de framtida boendefrågorna. Vi skickade förslag till VON om att ställa sig bakom trygghetsboende som en framtida boendeform. Ett förslag som VON också antog. I KRF tog vi flera skrivelser för att försöka påverka tillgänglighetsfrågorna. Och KRF blev också till slut en remissinstans i tillgänglighetsfrågor för hela kommunen.

Jag har besökt massor med pensionärs- och funktionshindersorgansationer. Jag har pratat med ännu fler enskilda människor; goda fruktbara samtal i respekt mellan oss. Det har känts bra varje gång samtalen har lett fram till att den enskilda människan har fått det bättre. Men det återstår också mycket att göra för att varje enskild ska bli lyssnad på och mött utifrån sina egna behov. Där har både vi politiker och de ansvariga tjänstemännen en resa att göra.

.

Uppdraget som ordförande i VON var en resa i sig. Jag vill gärna tro att mitt ordförandeskap har bidragit till utveckla nämndens sätt att fungera politiskt. Mina funderingar som föredragande tjänsteman i södra kommundelsnämnden har triggat mig. Hur blir ett politiskt prioriterat mål en fråga på nämndens dagordning? Hur får vi genomslag för de viktiga politiska frågorna? I Norrköping har vi ju en styrmodell som fungerar. Den årliga uppdragsplanen rätt formulerad är de facto styrande. Det är genom uppdragsplanen de politiska frågorna kommer upp på nämndens dagordning. Funderingarna föll på plats. I VON arbetade vi med samma prioriterade utvecklingsfrågor i flera år tills målet i uppdraget uppfyllts och blivit verksamhet.

 

 

Två politiska områden har varit särskilt viktiga för mig.

För det första är ”brukaren i centrum” absolut avgörande för en framgångsrik politik inom äldre- och funktionshinderspolitiken. Varje brukare ska mötas med respekt och ha inflytande över sitt liv. Ingen ska känna sig som ett objekt utsatt för andras beslut. Det är den enskilde själv som ska bestämma vad, hur, när och av vem som de beslutade insatserna ska genomföras. Ett mål som verkligen förutsätter medarbetare som vill och förmår ta till sig ett professionellt förhållningssätt. I mina besök i verksamheten har jag sett att uppdragsplanen finns med i det dagliga arbetet. När jag ställt frågor till medarbetare och chefer hör jag att brukaren verkligen finns i centrum för hela verksamheten.

Målet ”brukaren i centrum” har funnits med i uppdragsplanen i flera år och har nu kompletterats med valfrihetsreformen ”Mina timmar”, ett uppdrag att utveckla hemtjänsten så att man möter brukarnas verkliga behov.

För det andra är mångfaldsfrågorna i vid mening väldigt viktiga för mig. Verksamheten måste genomgående präglas av respekt för den enskildes etniska, kulturella och språkliga bakgrund, tro, livsåskådning, sexuella läggning och levnadsvanor. I uppdragsplanen för 2007 fick tjänstemännen i uppdrag att ta fram en Mångfaldsplan för detta arbete. Det tog drygt tre år att hitta formerna. På vägen dit togs en omvärldsorientering fram där brukarperspektivet var styrande. Utifrån detta har nu en plan antagits i VON för hur de etniska målen ska genomföras. Resultatet ska bli ”nischade” äldreboenden för äldre med finska och arabiska som modersmål. Som sedan ska följas av fler.

Dessutom har äldres och funktionshindrades behov av intima relationer lyfts. Vi har på mitt initiativ, i samarbete med Campus, genomfört föreläsningar om äldres sexualitet, där också homo-, bi- och transpersoners behov lyftes. Inom Vård och Omsorg verkar Teatergruppen Näktergalen. Den består av undersköterskor som tar fram sketcher om problem man upplever i verksamheten och som används i kompetensutvecklingen. En ny sketch handlar om två lesbiska kvinnor på ett boende och hur olika de bemöts av personal. Detta används i personalens kompetensutveckling kring attityder till äldre och sexualitet. Inom funktionshindersområdet tas en handlingsplan fram för att möta ungdomar och unga vuxna i deras känslomässiga utveckling.

Det räcker dock inte med att formulera bra mål i uppdragplanen. De måste också följas upp och utvärderas. Så görs varje år inför antagandet av budget. Att fråga efter resultat är en mycket viktig del i nämndens politiska styrning. När vi i nämnden följer upp målet ”brukaren i centrum” ser vi förbättringar för varje år. Alltfler av medarbetarna inser innebörden. Men när vi för tredje året i rad inte såg resultat på mångfaldsuppdraget så förtydligade vi kravet på en mångfaldsplan. Nästa uppföljning gav resultat, vi fick omvärldsorienteringen som resulterade i en mångfaldsplan för de etniska målen.

Ytterligare ett steg i att förverkliga den politiska styrningen var att ändra nämndens arbetsformer. Vi började arbeta med politiskt sammansatta arbetsgrupper som med hjälp av ”skrivande” tjänstemän tog fram fakta som underlag till de politiska besluten i VON. Det stärkte politikens roll samtidigt som det också förbättrade det politiska klimatet i nämnden. Sitter man tillsammans i en arbetsgrupp och diskuterar konkret politik så är det inte lika lätt att med ord puckla på varandra i nämnden. Politiska arbetsgrupper har vi haft för att ta fram uppdragsplanen, mångfaldsplanen och ett underlag till beslut om lokala värdighetsgarantier.

 

En fråga i VON som har betydelse i hela koalitionen är frågan om privata utförare. Borgarna med Kd i spetsen har tjatat om att det avgörande för den enskildes valfrihet skulle vara att få välja mellan en mängd privata företag. Oavsett om det gäller särskilt boende eller hemtjänst. Märkligt. Äldre- och funktionshindersomsorg kan aldrig erbjudas på en marknad. Kommunen har ansvaret att nå upp till lagstiftningen, SoL (Socialtjänstlagen), LSS (Lagen om särskilt stöd) och HSL (Hälso- och sjukvårdslagen). Det tycker jag ska ske med offentliga medel i offentligt ägd och styrd verksamhet. VON har också beslutat om att inte anta LOV, Lagen Om Valfrihetssystem. Och även bestämt att ta beslut om upphandling eller inte inför varje nytt boende. Under mitt ordförandeskap har andelen privata utförare minskat från 27 % till 16 %. I och med beslutet att återta Kalkstensgatan om ett år minskar andelen privata utförare ytterligare. Detta mitt och Vänsterpartiets ställningstagande har fått genomslag. Norrköpingsborna vet var vi står i frågan om privatiseringar, det märker jag när jag träffar folk i affären, på gatan, på olika evenemang. Väldigt många kommer fram och uttrycker sitt stöd när vi tagit beslut i VON om att återta verksamheter från privata utförare.

.

Till uppdraget som kommunalråd och ordförande i VON hörde också det regionala ansvaret för äldrefrågor och folkhälsofrågor. Jag har varit kommunens representant i LänsSlako, ett samarbetsorgan mellan landstinget och de 13 kommunerna i Östergötland. Ett uppdrag som vilar på konsensus. Är inte alla överens inför ett beslut kan beslutet inte fattas. Hittills har det varit relativt enkla frågor rörande bättre samarbete och samverkan kring äldres hälsa och välstånd. Den stora utmaningen kommer jag inte att vara delaktig i, nämligen kommunaliseringen av hemsjukvården som också omfattar en stor skatteväxling. Dvs landstinget ska avstå skattepengar till kommunerna när vi övertar hemsjukvården. Uppdraget i LänsSlako kräver stort tålamod, en god portion självförtroende och politiskt mod för att kunna driva de för våra äldre så viktiga frågorna.

Jag har med stor envishet drivit frågan om att landstinget måste värna om och utveckla östra länsdelens geriatriska kompetens. Där har vi haft mycket nytta av att Ricardo Olivares sitter med i landstingsfullmäktige. När det blev känt att den Äldremottagning landstinget byggt upp, i viss mån tillsammans med kommunen, var ifrågasatt agerade vi från VON. Majoriteten antog ett uttalande som publicerades i media. Vi inbjöd presidiet i landstingets Hälso- och sjukvårdsnämnd till överläggning om vikten av att behålla och bygga ut geriatriken på VIN. Och vi fick gehör. Ansvariga läkare tackade oss efteråt. Det känns som ett viktigt erkännande!

Som kommunalråd har jag haft det politiska ansvaret för folkhälsopolitiken i kommunen. Ett inte alldeles enkelt uppdrag. Ospecificerat och otydligt, helt upp till mig som ansvarig att utforma. Inga särskilda resurser avsatta, ingen politisk grupp att förankra i. Dock ett par kompetenta tjänstemän som stöd. Med andra ord ett svårprocessat uppdrag.

Det enda tydliga resultatet nådde jag inom det sk civila samhället. Utgångspunkten var den nationella överenskommelsen mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges Kommuner och Landsting. Jag ledde under 2011 en process för att skapa en lokal värdegrund för samverkan mellan kommunen och föreningarna inom det sociala området. En spännande process där mitt deltagande har varit väldigt uppskattat. Resultatet är nu antaget i KS, återkopplat (och firat) med föreningarna. Nästa steg togs när KS ordförande och 42 organisations representant skriver under värdegrunden.

.

Några ord om vår rödgröna koalition och dess betydelse. I över fem år har Vänsterpartiet styrt politiken i Norrköping tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vi har framgångsrikt hållit ihop den rödgröna koalitionen. Jag tror att Ricardo och jag tillsammans har tagit ett stort ansvar för detta. Många undrar om det har någon betydelse att Vänsterpartiet är med och styr. Mitt svar är ett obetingat ja! Utan Vänsterpartiet ingen rödgrön koalition. Utan den koalitionen en borgerlig allians som tveklöst skulle försämra livet för medborgarna i kommunen. Men det har inte alltid varit lätt att samverka. Under den första mandatperioden hittade vi goda arbetsformer i ”korridoren” som skapade trygghet och tydlighet i den politiska beslutsprocessen. Det fanns också en respekt partierna och kommunalråden emellan och beslut som fattats följdes. Oerhört viktigt. Efter valet 2010 har beslutsprocessen förändrats. Besluten är inte lika väl förberedda och politiskt förankrade i ”korridoren” utan tas ofta direkt i KS. ”Korridoren” som politisk arena har inte samma betydelse, mycket ändras på vägen genom att kommunstyrelsens ordförande och även andra kommunalråd agerar på egen hand. Det är min förhoppning att denna utveckling ändras. Förstår inte annars hur den rödgröna koalitionen ska kunna vara fortsatt framgångsrik.

.

För mig som vänsterpartist har det varit oerhört viktigt med förankringen i partiet. Som förtroendevald är naturligtvis väljarna mina uppdragsgivare. Kommunalrådet och alla andra förtroendevalda väljs i kommunfullmäktige. Och det är i slutänden väljarna som ställer oss till svars för det vi gjort under mandatperioden. Men jag betraktade mig i första hand som Vänsterpartiets kommunalråd, vald på medlemsmöte i demokratisk ordning. Min strävan var att delta på medlemsmöten, v-caféer, i utåtriktat arbete, valrörelsen mm, för att vara en bra företrädare för partiet och verka för partiets politik. Jag vill också betona hur viktig den politiska sekreteraren är. I Norrköping har vi alltid valt politisk sekreterare på medlemsmöte istf att rekrytera och anställa. Själva anställningen sker därefter i kommunen. Det betyder att även det uppdraget är tillsatt i demokratisk ordning.

Kommunalrådets och politiska sekreterarens mandat från partiet behöver vara stort för att uppdragen ska vara möjliga att genomföra. Men budgetförslagen och alla nya/större frågor är viktiga att förankra. Självklart i kommunfullmäktigegruppen, men också i styrelsen eller styrelsens AU. Styrelsen är demokratiskt vald på årsmötet och ansvarar för verksamheten mellan medlemsmötena. Styrelsen utser inom sig AU, också i demokratisk ordning. Det är upp till styrelsen/AU att ta ställning till om frågor ska avgöras i styrelsen/kf-gruppen eller lyftas vidare till medlemsmöte.

Visst har det varit svårt att alltid hinna förankra i partiorganisationen. Trots mina ständiga försök har jag ibland haft känslan av att det finns partikamrater som varit kritiska, framförallt under det sista året. Det har pratats om mig som ”maktfullkomlig”, odemokratisk och för mycket vård- och omsorg i förhållande till andra politiska områden. Men det är kanske avigsidan av att partiet faktiskt genom kommunalrådsposten fick makt i kommunen. Och kring makten blåser det, som många påpekat.

.

Ett hedersamt men tufft uppdrag är slutfört för min del. Har jag klarat det? Var det värt priset att inte hinna med så mycket annat?

Det känns som om jag skulle kunna svara ja på frågan om jag klarat av uppdraget. Åtminstone om jag lyssnar på alla som jag mött. Alla de som sagt att jag lyssnat på dem, visat ett engagemang som man uppfattar som äkta. Att jag bryr mig om hur det går för verksamheten och alla dem som finns i den. Enskilda (brukare) såväl som medarbetare. Vid avtackningen innan jag slutade fick jag många uppskattande ord, genomtänkta presenter, ja väldigt många bevis för denna uppskattning. Från enskilda (brukare), politiska kolleger, från medarbetare, chefer på alla nivåer. Visst vet jag att det sägs mycket bara för att man slutar, men jag kan inte ta miste på uppriktigheten i allt detta. Även idag kommer folk fram till mig och frågar hur jag har det. Senast häromdagen träffade jag en lärare som sa att jag är saknad, att jag varit en företrädare att lita på. Det känns fantastiskt att höra. Fint att ha med mig i mitt nya liv som pensionerad.

 

Var det värt priset? Ibland har det inte varit det. Att bli anklagad för saker man inte kan göra något åt, ställas till svars för saker andra gjort är tungt. Alltför elaka artiklar och inslag i media. Pressande intervjuer. Olustiga och kränkande kommentarer på artiklar. Ganska tuffa påhopp i kommunfullmäktige. Svårigheter att hålla samman ”korridoren”. Trots detta eller kanske just därför kan jag säga att det var värt priset! De senaste sex åren har varit fantastiska. Jag har lärt mig så oändligt mycket. Och jag har fått uppleva så mycket spännande, utmanande och utvecklande som jag inte trodde var möjligt. Och jag har fått så mycket uppskattning och uppmuntran.

Tack kamrater för att jag fick förtroendet! Jag är oändligt tacksam för det!

.

Kerstin Hildebrand, den 2012-06-18

 

 

 

 

 

 

 

Uppdaterades: 25 jun 2012