Det rådet får jag från en branschkollega när jag ber henne om idéer till den här krönikan. Var inte för vänster. Vi bleknar båda när hon säger det hon säger; vad är det för ett skrämmande trångt åsiktsklimat hon påstår att vi verkar i? Men skrämmande eller inte, vi vet ju att hon rör vid något som är sant.

I dag måste man lägga sig nära regeringens största parti för att hamna på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft. Allt till vänster om brusnivån kan tolkas som bolsjevism, och bolsjeviker är ett slags extra skrämmande foliehattar.

Är det en paranoid tanke? Jag tror inte det. Efter SNS-skandalen, när en nationalekonom belades med munkavle för att hon inte utropat ett entydigt Halleluja! för den svenska privatiseringsvurmen, tror jag det ännu mindre. Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är i dag revolutionärt. 2011 räcker det att man är lite tveksam till om börsnoterade lvu-hem verkligen är vägen till paradiset för att det ska bli räfst.

För ett år sedan hörde jag Beatrice Ask på valnatten vifta undan en fråga om hur hon såg på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – det hade hon inget att säga om. Vänsterpartiet däremot, de var extremister.

Ask är inte vilken politiker som helst, utan landets justitieminister. Om hon tycker att det är självklart att beskriva ett feministiskt och socialistiskt parti som extremistiskt, värre än ett främlingsfientligt parti, ja då har vi det från högsta ort. Då är Vänsterpartiet snudd på kriminellt.

Asks uttalande kunde ha avfärdats som en enstaka, olustig inblick i justitieministerns egen idévärld. Om det inte vore för att hon uttrycker en bred hållning som börjar få ett katastrofalt inflytande på svensk samhällsdebatt.

Det är i det här klimatet som även små avvikelser från den ideologiska brusnivån framstår som samhällsomstörtande. Det blev vi alltså varse när SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” ledde till att ledningen för SNS (Studieförbundet näringsliv och samhälle) försökte tysta forskningschefen Laura Hartman. Rapporten säger ungefär att vetenskapen än så länge inte ger något stöd för antagandet att effektiviteten och kvaliteten självklart ökar med privatägd vård och omsorg.

En rätt mild invändning mot privatiseringspolitiken, eller hur? Ändå tog det hus i helvete. Så pass mycket brann det att Hartman lämnade SNS för att hon vill kunna bedriva fri forskning, vilket tydligen hade blivit omöjligt på SNS. Även statsvetarprofessorerna Olof Petersson och Bo Rothstein har klippt banden till tankesmedjan.

I måndags började den långa vägen tillbaka till akademisk trovärdighet för SNS, när vd:n Anders Vredin fick avgå. Men var det bara han som velat begränsa den fria forskningen, när den inte levererade önskade slutsatser? Knappast. I bakgrunden mullrade det näringsliv som till stor del finansierar SNS: Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström har vredgat avfärdat rapporten som ”bedrövlig” och ”tendentiös”.

Jag hoppas att SNS-skandalen blir ett wake up-call. Kanske kommer de politiker, debattörer och näringslivsföreträdare som varnar för proletariatets diktatur så snart någon piper ”jämlikhet”, att faktiskt ångra det tajtrumpade åsiktsklimat de själva drivit fram. Konsekvenserna har blivit alldeles för stora.

KAROLINA ANDERSSON, ordförande Internationella S-föreningen i Östra Östergötland (S) ULF KARLSTRÖM, ordförande Palestinagruppen i Norrköping, medlem av PGS; NICKLAS LUNDSTRÖM, ordförande Vänsterpartiet Norrköping