Antirasistisk Manifestation!
Författare: norrkoping
Vill borgarna lägga ner försörjningsstöd?
Under senaste kommunfullmäktige antogs den rödgröna koalitionens budget för Norrköping. Som ordförande i biståndsutskottet med ansvar för försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag) förskräcktes jag över de borgerligas förslag på kraftiga besparingar. De borgerliga partierna med Päivi Johansson (M) i spetsen menade på fullt allvar att kommunen under nästa år ska spara 10 miljoner kronor på försörjningsstödet eftersom dom anser att det har ökat för mycket.
Visst är det sant att försörjningsstödet har ökat, det finns flera anledningar till det. Främst är det såklart kapitalismens senaste kris som slår hårt. Det finns också strukturella orsaker som exempelvis den jämförelsevis låga utbildningsnivån i Norrköping. Också regeringens medvetna försämring av A-kassan och sjukförsäkringen har gjort att många som egentligen inte skulle behöva vara på försörjningsstöd har hamnat där.
Nu ligger det dock till så att försörjningsstöd är en lagreglerad rättighet och kommunen kan inte styra över utbetalningarna. Det är inte heller så att Norrköping betalar ut mer i försörjningsstöd per hushåll än andra. Under 2010 var det till och med så att vi betalade ut mindre per hushåll, 7052, än jämförbara kommuner som Linköping, 7604, eller Västerås, 7343. Det är naturligtvis en genomsnittssumma som kan variera beroende på hyra, antal barn, andra inkomster och så vidare. Jag tror dock att alla kan vara överens om att man måste vara en verklig levnadskonstnär för att klara sina månadsutgifter med så lite pengar.
Den enda extra utgift som vi i biståndsutskottet godkänt under den här mandatperioden handlar om att alla ska ha råd med mammografi och cellprovskontroller. Merkostnaden för detta är mycket liten jämfört med det lidande och de kostnader som uppstår vid cancer.
Faktum är att den borgerliga besparingen endast skulle kunna göras genom kraftiga personalnedskärningar. Då skulle 20 handläggare behöva avskedas eftersom det är den enda kostnad som kommunen snabbt kan minska. Det skulle innebära att våra hårt arbetande handläggare skulle få en helt omöjlig arbetssistuation. Det är tveksamt om vi ens skulle kunna följa lagens riktlinjer med såna nedskärningar.
De borgerliga partierna hävdar dessutom i sin budget att man vill satsa mer på att ”ge individuell rådgivning och service, öka rättssäkerheten samt förenkla och säkra handläggningen av ekonomiskt bistånd”. Det är målsättningar som definitivt inte går ihop med förslaget på kraftiga nedskärningar som istället skulle minska möjligheterna till personliga möten och individuellt stöd.
Om de borgerliga partierna har konkreta förslag på hur vi skulle kunna arbeta bättre med försörjningsstöd så är jag naturligtvis beredd att lyssna. Det kan dock inte handla om kraftiga besparingar eller att bryta mot socialtjänstlagen. Vi rödgröna har under den föregående mandatperioden framgångsrikt arbetat med att minska andelen ungdomar med försörjningsstöd. Detta kommer vi att fortsätta med, men vi kommer också att ta oss an den ännu större och viktigare uppgiften att minska barnfattigdomen i Norrköping. Vi i den rödgröna koalitionen vet att det är ett svårt och långsiktigt mål och hoppas att vi kan driva den kampen med politisk enighet istället för att diskutera oseriösa besparingsförslag.
Norrköpingsborna, kontorets anställda och de som behöver samhällets yttersta skyddsnät för att undvika verklig nöd kan skatta sig lyckliga över att de rödgröna och inte alliansen styr i kommunen.
Nicklas Lundström (V)
Ordförande biståndsutskottet
Lyckad antikapitalistisk demonstration
I Lördags deltog Vänsterpartiet och Vänsterns Studentförbund i den antikapitalistiska demonstrationen ”Låt de rika betala sin egen kris”. Ruggigt väder innebar att det inte slöt upp fler än 70 personer men stämningen var god. Både Nicklas Lundström (V) och Lucas De Vivo (VSF) höll tal. Lucas på bilden.
Nicklas tal:
Hej, jag heter Nicklas Lundström och är ordförande för Vänsterpartiet i Norrköping.
Vänsterpartiet är det enda antikapitalistiska partiet i Sveriges riksdag. Därför är jag Vänsterpartist. Inom Socialdemokratin och Miljöpartiet finns det antikapitalistiska människor men ledningen för de bägge partierna är tydligt nyliberal.
Det är ett tufft jobb att var det enda socialistiska partiet. På SKL:s kongress i Norrköping i veckan (Sveriges kommuner och landsting) samlades mängder av kommun och landstingspolitiker från hela Sverige. I varje debatt och motion som var kritisk mot kapitalismen stod vänsterpartiet ensamma.
Kapitalismen är ett ovärdigt samhällssystem som tvingar människor till underkastelse. Kapitalismen innebär att många miljarder människor lever i nöd och misär helt i onödan. Det finns resurser så att alla kan leva ett värdigt liv. Om vi fördelar dom jämlikt.
Nu slår krisen mot länderna i södra Europa och självklart är det folket och inte de rika som drabbas. Den pågående krisen påminner mycket om den som drabbade Sverige i början av 90-talet. Enskilda nationer drabbas hårt medan resten av världen ser på och hoppas att inte drabbas själva.
Vänsterpartiets socialistiska uppgift är idag tredelad.
1 För det första måste vi försvara det som finns kvar av arbetarrörelsens segrar.
Några exempel på detta är att
den gemensamma välfärden måste bevaras. Skola, Vård och omsorg ska hålla fungera bra och vara avgiftsfri. Vi får inte släppa in privata försäkringar eller privata företag eftersom välfärden då snabbt kommer att raseras. Vilket inte minst caremaskandalen visar på!
Den arbetsrätt som fackföreningarna har kämpat sig till måste försvaras och utvidgas
2 För det andra måste vi ha en tydlig plan för socialistiska reformer lång sikt.
Några exempel på detta är att
Sverige måste lämna EU. Unionen hotar nu med att ta kontroll över ländernas ekonomi. Då skulle de bli väldigt lite kvar av demokratin.
Riksdagen måste återta den politiska styrningen av riksbanken. Idag drivs en medveten politik för låg inflation. Det sker till priset av en permanent arbetslöshet på omkring 10%
Vi måste höja skatterna för höginkomsttagare rejält för att kunna anställa fler istället.
Vi måste öka det gemensamma ägandet av naturresurser och viktiga företag.
Vi måste kämpa för en rimlig industripolitik. Sverige ska inte utnyttja underbetalda arbetare i andra länder för att kunna konsumera billiga varor. Varor producerade i Sverige med svensk arbetsrätt blir naturligtvis dyrare. Men den minskade konsumtionen vore bara en god bieffekt.
Vi måste sträva efter ett mer demokratiskt samhälle. Det kan göras genom att stärka fackföreningarna eller låta människor få bestämma över delar av den kommunala budgeten på lokal nivå, i byn eller kvarteret.
3 För det tredje måste vi bygga allianser . med utomparlamentariska rörelser och organisationer för att skapa opinion och tryck i frågor om ekonomisk rättvisa och demokrati.
Dessa allianser måste vara breda och inkludera alla som är kritiska till kapitalets makt. Bara om vi blir många och når ut till människor i deras vardag kan vi förändra världen.
Därför blir jag väldigt glad när jag ser de anti-kapitalistiska rörelser som sprids över världen i krisens spår. Vi är en liten del av en stor rörelse när vi står här. En rörelse som kan var en del av demokratins seger över kapitalismen.
Tack kamrater – kampen fortsätter!
Krisen är kapitalismens
Med tal av bland annat Vänsterpartiet och VSF
Öppet möte med Hans Linde
Kom och träffa Partiledarkandidaten Hans Linde. Hör om hans vision för Vänsterpartiets framtid och diskutera vänsterpolitik.
Malin Ullgren: Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är numera revolutionärt
” Jag har inga bra tips på ämnen. Men tänk på en sak: var inte för vänster.”
Det rådet får jag från en branschkollega när jag ber henne om idéer till den här krönikan. Var inte för vänster. Vi bleknar båda när hon säger det hon säger; vad är det för ett skrämmande trångt åsiktsklimat hon påstår att vi verkar i? Men skrämmande eller inte, vi vet ju att hon rör vid något som är sant.
I dag måste man lägga sig nära regeringens största parti för att hamna på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft. Allt till vänster om brusnivån kan tolkas som bolsjevism, och bolsjeviker är ett slags extra skrämmande foliehattar.
Är det en paranoid tanke? Jag tror inte det. Efter SNS-skandalen, när en nationalekonom belades med munkavle för att hon inte utropat ett entydigt Halleluja! för den svenska privatiseringsvurmen, tror jag det ännu mindre. Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är i dag revolutionärt. 2011 räcker det att man är lite tveksam till om börsnoterade lvu-hem verkligen är vägen till paradiset för att det ska bli räfst.
För ett år sedan hörde jag Beatrice Ask på valnatten vifta undan en fråga om hur hon såg på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – det hade hon inget att säga om. Vänsterpartiet däremot, de var extremister.
Ask är inte vilken politiker som helst, utan landets justitieminister. Om hon tycker att det är självklart att beskriva ett feministiskt och socialistiskt parti som extremistiskt, värre än ett främlingsfientligt parti, ja då har vi det från högsta ort. Då är Vänsterpartiet snudd på kriminellt.
Asks uttalande kunde ha avfärdats som en enstaka, olustig inblick i justitieministerns egen idévärld. Om det inte vore för att hon uttrycker en bred hållning som börjar få ett katastrofalt inflytande på svensk samhällsdebatt.
Det är i det här klimatet som även små avvikelser från den ideologiska brusnivån framstår som samhällsomstörtande. Det blev vi alltså varse när SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” ledde till att ledningen för SNS (Studieförbundet näringsliv och samhälle) försökte tysta forskningschefen Laura Hartman. Rapporten säger ungefär att vetenskapen än så länge inte ger något stöd för antagandet att effektiviteten och kvaliteten självklart ökar med privatägd vård och omsorg.
En rätt mild invändning mot privatiseringspolitiken, eller hur? Ändå tog det hus i helvete. Så pass mycket brann det att Hartman lämnade SNS för att hon vill kunna bedriva fri forskning, vilket tydligen hade blivit omöjligt på SNS. Även statsvetarprofessorerna Olof Petersson och Bo Rothstein har klippt banden till tankesmedjan.
I måndags började den långa vägen tillbaka till akademisk trovärdighet för SNS, när vd:n Anders Vredin fick avgå. Men var det bara han som velat begränsa den fria forskningen, när den inte levererade önskade slutsatser? Knappast. I bakgrunden mullrade det näringsliv som till stor del finansierar SNS: Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström har vredgat avfärdat rapporten som ”bedrövlig” och ”tendentiös”.
Jag hoppas att SNS-skandalen blir ett wake up-call. Kanske kommer de politiker, debattörer och näringslivsföreträdare som varnar för proletariatets diktatur så snart någon piper ”jämlikhet”, att faktiskt ångra det tajtrumpade åsiktsklimat de själva drivit fram. Konsekvenserna har blivit alldeles för stora.
Malin Ullgren
Erkänn staten Palestina
Staten Israel drev 1948 iväg 700 000 palestinier från deras hem och ockuperade långt större områden än vad FN:s delningsplan innebar. Vid kriget 1967 ockuperade Israel hela Palestina och den ockupationen består än i dag.
Genom en brutal bosättningspolitik, rivningar av hus och konfiskation av mark har Västbanken styckats upp och Östra delen av Jerusalem krympts allt mer. Israels politik har fördömts i ett stort antal FN-resolutioner och av Internationella domstolen i Haag. Ändå fortsätter Israel med sin folkrättsstridiga politik, uppbackad av USA och flera europeiska stater, vilka också dominerar EU.
FN:s generalförsamling (GF) kommer preliminärt att ta upp frågan om uppgraderad status för Palestina som stat, erkänd av FN. Däremot väcks troligen inte frågan om Palestina som medlemsstat i FN, då det förutsätter en tillstyrkan av Säkerhetsrådet, ty det skulle med all sannolikhet blockeras av USA. Omröstningen i GF sker troligen den 21 september.
Det palestinska folket representanter har bett om stöd vid omröstningen i GF. Kravet stöds av mer än 120 länder från Mellanöstern, Afrika Asien och Latinamerika. För beslut i Generalförsamlingen krävs 2/3 majoritet, det vill säga 128 röster. Det är oklart hur olika europeiska stater kommer att ställa sig. Deras ställningstagande kommer att bli avgörande.
Israel har enligt tidningsuppgifter bland annat i Guardian engagerat sig hårt för att stoppa initiativet att erkänna Palestina. Alla initiativ från USA:s sida att lösa ockupationen och ge det palestinska folket rättvisa har totalt misslyckats. USA är uppenbarligen helt inkapabel att åstadkomma något ett fredsavtal.
Därför är erkännandet av Palestina, som stat och uppgraderad status inom FN, en viktig fråga. Det enda sättet att påbörja verkliga fredsförhandlingar är att det finns två parter som kan förhandla. Israels ockupation och fortsatta utbyggnad av bosättningen underminerar för varje dag palestiniernas position, liksom den olagliga blockaden av Gaza. Genom att FN markerar Palestina som stat ges palestinierna en starkare ställning. Ett beslut i FN sänder en tydlig signal till Israels regering och dess ständiga utbyggnader av bosättningarna. En sådan signal är en förutsättning för fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina.
Omröstningen i Generalförsamlingen kommer troligen att hänga på några få röster. Därför kan europeiska staters röster bli avgörande. Sverige bör försöka påverka andra europeiska stater att stödja den palestinska saken vid FN-omröstningen.
Det är dags för de europeiska staterna att ta ansvar för den katastrofala situationen som palestinierna befinner sig i. I dag blundar EU för brott mot till exempel associationsavtalet mellan EU och Israel, vilket är ett starkt de facto-stöd till Israel.
Vi vill därför framföra vårt krav att den svenska regeringen uppdrar till Sveriges representant i Generalförsamlingen att stödja initiativet att erkänna Palestina.
KAROLINA ANDERSSON, ordförande Internationella S-föreningen i Östra Östergötland (S) ULF KARLSTRÖM, ordförande Palestinagruppen i Norrköping, medlem av PGS; NICKLAS LUNDSTRÖM, ordförande Vänsterpartiet Norrköping