Denna krönika publicerades i Fastighetsfolket nr.2  2021
av Melinda Kandel.  Melinda är aktiv i V Norrköping.

Kvinnorna före oss har något att säga 

Min mormor är 85 år och har jobbat hårt i sitt liv. Fast hennes kropp bär spår av detta, är det nästan alltid med stolthet hon talar om arbetet. Som städerska, hemsamarit och fyrbarnsmor. Internationella kvinnodagen närmar sig, och jag kommer osökt att tänka på henne, och på alla de generationer av kvinnor som kämpade innan oss. I 12 timmar kunde de ligga på knä och skrubba golv, för att sedan gå hem och fortsätta. Inte sällan tvättades lakan och kläder i vattendrag, även på vintern. 

Deras arbete var livsviktigt. Tack vare hårt slit med omsorg, reproduktion, och för all del städning, kunde männen tryggt gå till fabriken på morgonen och fackföreningsmötet på kvällen. År 1919 ledde arbetarrörelsens envetna kamp till förkortning av normalarbetsdagen, från 12 till 8 timmar – för de flesta. Inte för hushållerskorna. 

Frågan om vad som höll tillbaka männen från att ta ett rättvist ansvar för det obetalda hushållsarbetet kan besvaras på flera sätt. Könsroller? Fördomar? Eller: för att de vägrade? 

Kvinnorna bar upp ett ok av samhällsansvar på sin axlar, och kände med rätta stolthet. Men att frustrationen och längtan efter rättvisa och frihet också fanns där gick inte att ta miste på. Det porträtteras väl i Maja Ekelöfs klassiker: Rapport från en skurhink (1970). Ett annat exempel är i låten På väg (1980). ”Tjejerna i Stockholm demonstrerar för jämlikhet […] jag önskar jag var med […] men här uppe i Älvsbyn är allt som det brukar […] blöjor som ska bytas och en måste snytas, och en är på väg”.”, sjunger artisten Turid. 

Det är inte svårt att uppröras över den fortsatta ojämlikheten mellan könen.  

Än idag tar vi kvinnor den största delen av det obetalda hushållsarbetet. Våra löner fortsätter ligga  lägre, och det råkar vara just vi som måste harva runt och jaga timmar i deltidsträsket. Det stressar  oss in i väggen, och det hindrar oss från att kunna och våga lämna våldsamma män som gör oss illa.  Det ger kvinnorna som slet före oss en ovärdig ålderdom. 

Samtidigt råder inga tvivel om att stora framsteg gjorts för jämställdheten de senaste hundra åren. Och det är knappast karlarnas förtjänst. 

Trots det tröstlösa arbetet ockuperade våra mormödrar syfabrikerna, de strejkade vilt på ASAB, och de organiserade sig för att ge sina barn och barnbarn en bättre framtid. Jag kan inte för mitt liv begripa hur de orkade. Men jag antar att det lär oss vilka otroliga saker vi kan åstadkomma med lite jävlar anamma? Jämställdheten väntar alltjämt.

Melinda Kandel